Aftonbladet – 18 november 1857, sida 3

vakttorn, och ett götiskt kapell derbredvid. Bergets sidor, som utskjuta upptill i livassa spetsar, och småningom blifva bredare ned emot foten, och som blifvit af regn och storm på mångfaldigt sätt genombrutna och utkrusade, gör likheten förvillande när de ses under vissa verkningar af ljus och skugga. Den prakt, i hvilken vi skådade denna naturruin, var verkligen förtrollande. Der föregick ett färgspel, sådant vi skåda i Albambras illuminerade salar, och jag skäms nästan att tala om huru: förtjust jag blef åt ett skådespel, som ej har sin like på hela norska kusten, och hvarom likväl ingen af oss hade hört talas. Vi landsatte en passagerare — troligen en tjensteman i embetsärenden — på stenröset, och fortsatte kosan under norra landet, som återigen tjusade oss med en egen färgprakt. Här var det sjelfva klippan, som bestämde färgtonen, och solen endast förhöjde denna färgton och gaf honom harmoni. De höga framstående massorna af en blekgul färg hade en mild guldglans; bakom dem höjde sig bergspetsar, violetta, när de lågo iskuggan; breda lager af ljusröd färg, kantade med purpur; tunnare lager, som uppsköto vertikalt till en höjd af fyra till fem hundra fot, företedde strimmor af kopparrödt, orange, brunt och mörkrödt, och breda remnor afbröto denna underbara frescomålning med färger af en obestämd karakter. Jag har sett många underbara taflor af naturskönhet i många länder; men ett sådant bergmåleri hade jag ännu aldrig skådat. -En del af effekten torde få tillskrifvas atmosferiska förhållanden, som måste vara sällsynta äfven i norden; men jag skulle tro att anblicken af denna kust skall, äfven utan en sådan försköning, rikligen betala besväret med en resa till. Hammerfest. Vi qvardröjde på däck, beskådande utvecklingen, punkt efter punkt, af den tjusande dioraman, utan att kunna afgöra hvem som var den vackraste, och huruvida någonting ännu vackrare möjligen kunde återstå. Men slutligen kom Nordkyn i sigte, och klockan tu blef det fullt dagsljus, hvitt och färglöst. Nordostvinden blåste skarp öfver polarhafvet, och vi voro tillräckligt både mättade och trötta för att längta efter hvila. Det var den nordligaste punkten af vår resa — omkring 719 21 — och längre upp än jag någonsin varit förut, eller önskar att någonsin komma mer.