Aftonbladet – 18 november 1857, sida 1

det har ni icke kunnat undgå -att märka. Man, säger att menniskan, om icke förr, åtminstone si dödsstunden, blir uppriktig och uppenbarar hvad hon bär på sitt hjerta: med en sådan allvarlig skilsmessa har afskedet från en dyrbar person, den man ej mera får råka, åtminstone icke under samma förhållanden, en viss icke så obetydlig likhet. Men jag — jag har i detta ögonblick ingenting att uppenbara, ty fastän jag Ingenting sagt, har jag dock talat; jag är viss om att jag förrådt mig, ehuru jag uppriktigt sökt att undvika det. Ty då jag väl märkt, att jag för er icke varit någonting annat än hvarje annan person som. helst, som varit föremål för er godhet och välvilja, ert hjertliga och intagande sätt att vara, så har jag ansett både min pligt och min stolthet fordra, att jag icke förrådde hvad inom mig föregick. Men jag har varit för svag för att hålla min föresats. Jag nimde ordet stolthet: ack! jag här tvärtom varit så otillbörligt litet stolt, att jag med en obetänksam vekhet sökt ert sällskap, trängt mig intill er, utan förmåga att göra mig omtyckt, utan hopp att vinlia ert hjerta, Jag har besinningslöst följt min hängifvelse. Men lika mycket gör det nu, hvad som varit eller icke varit; det är förbi. Tack för denna sarmmanvaro, mamsell Hagendahl! jag bjuder er ett innerligt, ett hjertligt tacksarot farväla Han fattade hennes båda händer och tryckte dem ömt, och med tårfylda blickar såg hat in i hennes ögon, Då Augusta med sina ögon mötte dessa blickar, Ya hon liksom en blixtstråle af kärlek träffa sitt hjerta. I detta ögonblick, och först nu, blef det för henne rätt klart att hon älskade, ng Frans tyckte sig märka en viss tydlig, men rastigt öfvergående förändring, ett dunkelt, men underbart skimmer i hennes blick. Hans nerta darrade, Kan det lända er till någon tröst vid homesan till det verkliga eller förmenta sorge