Aftonbladet – 12 november 1857, sida 3

tillgångar, så ega de likväl så stor affarsvana aut de förmå skilja en verklig säkerhet från en inbillad. Dessutom är det ju ingenting som hindrar, dem att liksöma karfärne vända sig till affarsmån för att begära deras råd, då de skola ingå inegociationer, som ligga utom deras vanliga erfarenhetssfer. Huru många karlar förstå sig riktigt på inteckningar, egendomsköp:o. m. d. Man bör väl icke begära af qvinnan mer än af manneö. Hennes sunda förnuft kommer Hog att. ifall hon blir myndig :och ihgår i dylikt förbindelser, visa henne den väg hon bör följa. Man har sagt att qvinnan förföres lättare såsom frisän såsom ofri. Detta är ett falskt påstående; som kunnat påhittas endast af personer utan allt slags erfarenhet. För att kunna motstå frestelser, måste man känna sitt eget värde, och detta låter sig icke gerna göra, då man är beroende af andra och icke får fritt handla. Hafva de omyndiga nationerna utvecklat mera intelligens, visat sig sedligare och humanare än de myndiga? Tvärtom. Hvad som gäller för nationer, gäller för individer, som bilda nationerna. Slafegaren vill icke frigöra sina slafvar, af fruktan — säger han — att de icke kunna sköta sig sjelfva. Af samma ömma omtanka hindras mannen att göra qvinnan fri — en klyftig moral, som dock icke håller streck vid närmare granskning. Rysslands qvinna är den osedligaste man kan tänka sig. Hon uppmanar öppet männen att umgås med henne. Oeh qvinnan der är så ofri, hon gerna kan vara. Vore nu ofriheten ett vilkor för qvinnans sedlighet, så skulle ryska qvinnan vara just motss sen af hvad hon nu är. Vi vilja icke påstå att qvinnan i Frankrike är förträdesvis sedlig, dock betydligt mer än ryskan; men det kommer sig mycket deraf, att hon oftast Har svårt att finna en man som med henne vill ingå en helt och hållet oupplöslig förbindelse. Romerskkatolska kyrkan anser nemligen ett äktenskap icke kunna brytas, emedan den betraktar det som ett sakrament. Det är anledning förmoda, att denma kyrkans åsigt icke så litet bidragit till det i Frankrike herrskande konkubinatet. I Sverge skall osedligheten ständigt tilltaga, så linge man der icke gör qvinnan myndig och låter henne sjelf välja sig en man. Hvad som anses förorsaka en upplösning, föranleder ofta en sammanknytning. Då skråbanden lossades, började först näringarne florera. Det var en tid då föräldramyndigheten tungt hvilade på barnen och hindrade deras utveckling både i materielt och intellektuelt afseende. Skulle man under denna tid talat om sonens emancipation från fadren, så hade man skrikit öfver att man ville kullkasta familjen och upplösa staten. Ja, lagarne blandade sig här i spelet och gåfvo fäderna stora rättigheter öfver olydiga söner. Nu har man till följd af tidsförhållandena tagit saken lugnt och låter den myndige mannen råda sig sjelf, hans far och mor oåtsporda. Och ändå går allt sin jemna gång, När skall man lära sig inge, att den frihet, man tilldelat mannen, äfven bör tillkomma qvinnan? . Iden härom är dock gifven, och af den skall, sedan den blifvit fullständigt utvecklad, hvilket torde snart ske, följa lyckliga resultat. Genom tvångslagar uträttar man icke mycket. Om de lagar, som från verldens begynnelse utfärdats i akt och mening att genom dem befrämja sedligheten, skulle åstadkommit det goda, som med dem åsyftats, huru hyggliga hade vi icke då varit? Men lagarne ensamt förmå icke mycket. De måste, om de skola gälla, vara grundade på en-sann uppfattning af den menskliga naturen. Att fördöma en; kraft, som under alla tider gör sig förnimbar, är en galenskap; och man har ju gått så längt, att man velat inskränka yttringarne af den kraft vi mena, inom vissa råmärken, utstakade för att bilda särskilta kaster. Det var icke för lång tid tillbaka, då dödsstraff tillmättes den ofrälse man, som vågade lyfta sina ögon till en adelig jungfru. Man var icke stort mera tokig då, än manh nu är; då sman hindrar en qvinna att gifta sig med hvem hon vill. Manchar många prof på dylika extravaganser i den svenska lagstiftningen. Det är nemligen icke obekant huru man för ett århundrade sedan trodde att en icke adelsman saknade den-ädelhet man behöfver för att kunna bekläda vigtiga embeten. Denna löjliga tro har gifvit vika för en bättre, och nu kan ingen mer förmena en ofrälse att blifva det, hvartill han genom sina kunskaper och en oförvitlig karakter kan anses påssa. På dessa abnormiteter i vår lagstiftning bör man tänka, när man talar om att hibehålla: hälften af dem, för hvilka denna lagstiftning gäller, i det beroende den iråkat. Tidens ahda är human. Må man då tillegna sig den allmänt. Beklagligt är det, att just de, hvilka borde vara bildningens sakförare, som ifrigast kämpa för galna bruk och seder. På Sverges ridderskap och adel beror nu qvinnans k. Måtte de visa att för dem fördomarnes tid är rbi, åtminstone i detta fall!... De skola annars hölja sig med blygd, och om några få år skall man då anföra deras votum nu såsom ett bevis för att rikets första stånd vid 1857 års riksdag icke hade urskiljning nog att uppfatta tidens kraf. Osmond.