Aftonbladet – 12 november 1857, sida 3

han icke lyckas fuska bort genom att låta dem omedelbart påföljas af en envis hackhosta eller en stark inandning af luft, liksom för att utröna; om denna är fyld af ångor från blomsterfält eller rök från skorstenar — alla dessa beräknade åtbörder förvilla icke ctt klart öga eller öra. -Gunstige. herrn står i kärleken upp till hakan. Du är dock bra elak mot honomp, säger Augusta, tvunget leende; jag har af allt detta erfarit ingenting. Min kära Augusta! Förlåt mig, om jag äger dig med all den påflugenhet, som ligser i min natur, att nu är du alldeles icke uppriktig; och tillåt mig säga dig, att sina känslor kan en qvinna visst lyckas dölja för en karl, ty karlarnes slägte är enfaldigare och slöare än vårt, men aldrig för en qvinna, som nemligen vill forska. Huru det står till med unga herr Frans, det har du märkt så väl som jag. Du skulle ingenting förlora, men väl vinna i mina ögon, om du vore fullkomligt uppriktig. Hade det ej i det lilla rummet med de små fönsterna varit temligen skumt, så skulle Maria hafva sett huru Augustas ansigte i den lilla täcka, med spetsar omkransade nattmössan, der hon hvilade på sin hufvudkudde, öfverdrogs af den mest glödande färg. Augusta svarade intet. Du blef. ond på mig, fruktar jag, återtog Maria. Nej, sade Augusta, du har rätt. Din förebråelse har träffat mitt samvete. Ja, jag har märkt hvad du talar om, ehuru jag icke velat märka det, och till och med bjudit till att för mig dölja att jag märkt det.n Deruti har du gjort orätt, ty Frans är en rätt hygglig karl och förtjenar ett bättre öde. Redan att en karl tycker om oss, hvartill han cke är på något sätt skyldig, förtjenar tacksamhet å vår sida, åtminstone uppmärksamhet och vänlighet. Jag vill icke stegra hans känsla. Jag tviflar på att den kan stegras.n Forts. följer.)