Aftonbladet – 11 november 1857, sida 3

ni påminner om er far tillika. Herre Gud! Misstyck icke det försigtighetsmått jag nödsats taga. Vi äro här omringade af faror, och jag har nödgats tillåsa grindarne, för att utestänga resande och vandrare från kolerasmittade orter. Vi hafva koleran både uti Enköping, såsom det berättas, och vid bruken häromkring, för att icke tala om Stockholm, der hon, såsom jag i dessa dagar hört, lär hafva sitt tillhåll hela året om. Aök, det visste jag icke, då jag för en tid sedan bjöd mamma till mig. Jag måste tillstå, att jag icke kan tänka mig någonting ledsammäre än att icke kunna taga emot min gamla ungdomsväns egen dotter, som enkom gjort en resa för, att helsa på mig! — jag är så innerligt bedröfvad häröfver, så att jag icke kan omtala det, men min sötaste mamsecll Hagendahl, jag kan omöjligen, jag säger det rent-ut, emottagå er nu. Det är icke så mycket för min egen skull jag så säger, ehuru jag visserligen sjelf är ganska uppskrämd för koleran — sade jag annat, så sade jag en osanning — det är mera för deras skull, hvilka jag har i huset: min brorsdotter, som är hos mig för beständigt, och min systerson, som hos. mig tillbringar ett par sommarmånader. Förlåt migt Mitt hjerta blöder, men jag kan icke emottaga er nu. Hur olyckligt jag råkat ut! sade Augusta, som denna gång med största möda förmådde tillbakahålla sina tårar. Mina föräldrar visste ingenting om spärrningarne här på orten. HAvart skall jag nu taga vägen? Bevars, kära frul utbrast den medlidsamme kusken, vändande sig till mamsell Apelblom; nog ser frun, att fruntimret här icke har någon kolära. Sjelfva helsan kan icke se friskare och rarare ut än hon gör. Och om hon också hade, koläran, så vore det väl så mycket större reson uti att herbergera och hjelpa henne, stackars liten, som är så långt skild från sina föräldrar och utkommen i en vildfräömmande verld. (Forts, följer.)