Aftonbladet – 11 november 1857, sida 2

främmande ort, begagnar mig af denna erbjudna godhet. Augusta var nära att fälla tårar. Augusta borde nu kunna anse sig fullt betryggad. Den ömsinthet; som visade sig i den unge mannens blickar och min, innebar en försäkran att han för hennes säkerhet ville våga lif och blod; om det :gälde, oeh den groflemmade kusken, hvilkens raska tjenstvillighet, som uttryckte deltagande, syntes blifva, om det behöfdes, en god sidokamrat åt riddaren Frans, så att Augusta svårligen, så der midt på ljusa dagen, kunde löpa någon fara. Augustas saker lades på dragkärran, hon och herr Frans anträdde vandringen, och hyrkusken följde efter med kärran. Attden ståtlige hyrkusken underkastade sig detta dragande kall, hvilket icke skedde på embetets vägnar, det förutsatte kanske icke blott att Augusta vunnit hans tycke, utan att grefven betalat honom hederligt. Dock är det senare blott en förutsättning. Ty han gjorde derjemte en gerning, för hvilken han säkert icke bekommit någon materiel erkänsla. Ledd af välviljans instinkt, förestälde han sig, att de unga gerna ville samspråka utan vittnen. Han, drog sig derföre med kärran så pass långt bakom dem, att han omöjligen kunde misstänkas att höra hvad de talade. Det torde ej. finnas många sådana hyrkuskar. De unga vandrade således allena; det kunde ingendera hjelpa, De vandrade till en början tysta, och Augusta fann sig besvärad deraf. Men det dröje ej länge -innan Frans delade samma bryderi. Förargad på sig sjelf öfver denna tölpighet, då han var medveten af att ega mycken umgängesvana, beslöt han att, kosta hvad det ville, öppna ett samtal; hvarefter han grep saken an. Sista gången, jag hade den äran att se mamsell Hagendahl, var det på spektaklet. Jag tror verkligen att så Var. Förr hade jag då och då den lyckan att få tala vid mamsell Hagendahl i förbigående;