tion — samt förrätta sinsemellan alla till deras bekännelse hörande andaktsöfningar och ritus. Ja, i vissa delar af landet har man ffa tack vare tvånget; bragt sakerna: dorhän, att. de affillige, lemnat åsido den presterliga iablandningen vid äktenskapet, sedan vigsel blifvit kontrahenterna vägrad -på grund af försummadt begående af nattvarden, hvilken åter blifvit samma personer vägrad, intilldess de afsvurit sina villfarelser; eller ock hafva de sjelfva undandragit sig den heliga handlingen. Med hvarje stund man sålunda dröjer att genom en förnuftig, friare lagstifning ordna dessa förhållanden, antager separatismen en alltmer deciderad karakter, bildande sig egna, sjelfständiga former, hvarigenom den inträder uti en långt större lycklig frihet än statskyrkans egna medlemmar. Dessa se sig nemligen underkastade dels den verldsliga, dels den kyrkliga auktoriteten uti allt sitt församlingsväsen. Då regeringen skickar dem en antingen okänd eller icke godkänd herde på halsen, måste de dermed låta sig nöja. Besluta statsmakterna en ny kyrkoordning, nya anliga läroböcker, m. m., få församlingarne dermed hålla till godo. Secparatisterna åter afgöra allt sådant sjelfva, en frihet som ensam är af den stora betydelse, att den väl kunde utgöra lockelse för mer än en eljest rättrogen att skilja sig från statskyrkan. Det lider således intet tvifvel, att ju antalet af dissenters kommer att fortfarande tillväxa, trots den lagstiftning, hvarmed man tror sig kunna hindra denna rörelse, eller kanske rättare, med hjelp af samma lagstiftning. De som då ifrat för. densammas bibehållande hafva här, såsom alltid, då man vill med våld vinna hvad som blott kan verkas genom öfvertygelsens makt, vidgat gropen för denna gamla 8. k. kyrka, hvars pelare alltmer undermineras. Sörja de deröfver, så svarar man å andra sidan dertill endast: I hafven det så velat. Och statskyrkans erfarenhet blir den gamla, att det är från vännernas sida en långt större fara möter än från fiendernas. För den som hyser denna öfvertygelse, med fullt förtroende till sanningens seger och den tydliga insigten derom, att religionsfriheten gör sig gällande iverkligheten, trots alla statsmakters beslut, sedan den allmänna opinionen inom och utom landet gör det humera omöjligt att drifva kätteriförföljelserna öfver ed viss gräns, måste det, såsom man finner, vara ganska likgiltigt hvilket öde den kongl. propositionen kommer att röna hos de nu församlade rikets ständer, samma ständer, som vid förra riksdagen voterade en sakramentallag, hvilken ej kunnat tillämpas, och som med alla dessa vanmäktiga föreskrifter blott skrifva sin egen dom inför samtiden och historien.