Aftonbladet – 5 november 1857, sida 3

ras uti förslaget, men beskyllningen.att vars bierark undånbad talaren sig: Hr G. Cederschiöld tyckte det icke kunna vara omöjligt att ständerna såsom enskilta . blifva klokare för hvarje dag, och att det händt litet hvaratt någon gång låta pudra sig. Talaren hade önskat återremiss, emedan det skulle varit rätt nyttigt att ega en auktoritet med afseende på den nya katekesen och handboken, hvilken senare kommer katolicismen ganska nära. Grefve Björnstjerna, understödd af friherre 7. Cederström, beklagade bitterheten hos dem, som uppträdt emot förslaget, och fann det icke mera underligt att prester ansågos nödvändiga vid ett kyrkomöte, än att militärer inkallades i en komite för försvarsväsendet. Hr L. J. Hjerta fann hufvudfelet ligga i den omständigheten, att presterna aflade ed på symboliska öckerna, emedan denna papperspåfve,, värre än påfven i Rom, som åtminstone kan dö, sammanhåller presterskpet till en sluten phalang. För öfrigt har man rättighet att tala om prestvälde, då personer, äfven fören obetydlig skilnad i trosdogmer, kunna kastas i fängelse. Hr Carlheim-Gyllenskjöld yttrade sig för återremiss, men ville icke att dessa kyrkomöten skulle likna de kyrkliga parlamenterna i England, hvilka upplösas af en kongl. kommissarie innan de hunnit börja. Vid votering bifölls förslaget med 20 röster mot 13. Borgarestånde. Plenum upptogs uteslutande af öfverläggning om hr Lallerstedis motion, angående åtgärders vidtagande för att afvärja de svåraste följderna af den nuvarande tryckande penningeställningen. Öfverläggningen öppnades af motionären, hr Lallerstedt, som började med att begära ståndets öfverseende för det hani denna vigtiga fråga dristat framkomma med ett förslag; men han hade antagit, att de många större affärsmän, som funnos inom ståndet, möjligen kunde hållas tillbaka af en naturlig grannlagenhet, då det, i händelse de föreslagit exceptionella åtgärders vidtagande, kunnat misstänkas att de gjort detta endast för att bereda sig sjelfve lättnad uti sin egen ställning. Talarens. afsigt med motionens väckande hade hufvudsakligen varit att bringa frågan under diskussion. Han hyste ingalunda något anspråk att de af honom föreslagna åtgärderna skulle vara de rätta, och han insåg dessutom alltför! väl, att alla åtgärder endast skulle vara palliativer så länge räntan i vårt land vore fixerad. En annan utväg) än den talaren föreslagit vore t. ex. att helt enkelt bemyndiga banken att utgifva sedlar, ty det nu fast-4 stälda förhållandet mellan bankens metalliska valuta och dess sedelstock grundade sig blott på ett arit-i metiskt förhållande, i stället att det hade bort vara ett geometriskt. Man hade vid bestämmandet af denna proportion följt efterdömet af det engelska sy-) stemet af 1844, hvilket dock visade sig så litet prak-: tiskt och riktigt, att man redan 3 år senare, eller ! vid första inträffande kris nödgades suspendera det-i1. samma, på det engelska banken icke skulle hödgas! inställa sina diskonteringar och derigenom än ytter-ligare förvärra krisen. . Att vi kunnatså länge som! här skett vidhålla samma system; tillskref talaren dej tillgångar på rörelsemedel, som våra enskilta banker; erbjudit. Englands exempel visade emellertid, atti det ej vore så orimligt att vidtaga utomordentligal åtgärder då kriser inträffa. Alla banker sträfva att minska olägenheterna af inträffande kriser, hvilkal Visserligen hafva den helsosamma verkan, att de inskränka spekulationen, men dock, sedan detta mål blifvit ernådt, icke böra få sträcka sina verkningar) längre, såvida sådant möjligen kan förekommas. Vi dessa sträfvanden söka bankerna att bibehålla silfverj i sina kassor, och denna omständighet bevittnade de nu allmänt antagna systemets omöjlighet, ty jagte efter silfver har till naturlig följd att öka krisen. Nu vore emellertid förhållandet en gång sådant, ochi man måste alltså foga sig derefter och tillse hvad unde; sådana omständigheter är att göra. Talaren erin rade härvid, att såväl franska banken som alla an dra. banker under dylika omständigheter skaffat si silfyer, och han hemstälde om det alltså icke vor skäl att äfven svenska riksbanken handlade. på sam: ma sätt, äfven om detta vore förknippadt med några kostnader. Det var ur denna synpunkt som talaren hade föreslagit upplåning af 2 millioner specie. Vå banks soliditet, hvilken är verldskunnig, skulle dera lika litet hafva någon men, som detta varit händel-; sen med alla andra, de mest solida banker, som vidtagit samma utväg. Ansåge man emellertid att banken icke bör inlåta sig på en sådan operation, så egde ju staten ett annat finansinstitut, nemligen riksgäldskontoret, åt hvil-) ket densamma kunde uppdragas. Talaren ansåg nemligen, att det nu kunde vara på tiden att man frånginge den gamla åsigten, att banken och riksgälds-! kontoret. höra vänds hvarandra ryggen. Man kundei bemyndiga riksgäldskontoret att taga lån eller kreditiv, t. ex. hos bankens kommissionär i Hamburg. Det vore ej värre att en statens institution handlade på detta sätt, än att enskilta skola på ruinerande vilkor skaffa sig blanka krediter i Hamburg, och det vore så mycket angel:gnare att en sådan åtgärd vidtoges, som riksgäldskontoret till en stor del bar skulden för den h-r intr.ffade krisen, då det dragit alla de stora summor, som utgifvits för allmänmn företag, från de inhemska näringarna, i st :1let att söka från utlandet indraga penningar, hvartill kontoret varit berättigadt. Genom ett sådant förfamnde skulle Sverge ha fått en kris, äfven om intet innat land haft en sådan. Det vissa vore, att belopjet af nuvarande rörelsekapital vore otillräckligt, :!n omständighet, hvartill talaren antydde flera orsakir, och att något måste åtgöras för att öka detsanma. Dei andra -utväg talaren i detta hänseende föreslagit var statsmedlens utsläppande i allmänna rörelsen Han redogjorde dervid för beloppet af de states allmänna verk och inrättningar tillhörande mede, som den 30 Juli detta år, således midt under I v tryckungen af den svåraste kris, innestodo på depoPp sitiogräkningar i banken, och hvilket belopp steg till I n omking 4,293,000 rdr bko. Med öfriga depositioner a ä e s LJ RV ft CD KR RR fr RT gick summan till öfver 7 millioner, -d. vy. s. till mera än , af det belopp, till hvilket hanken får utgifva sedla utöfver sin silfvervaluta. Och dock inberäknas essa 7 millioner i de 20, som banken får hafva utelöande utöfver hvad som motsvarar silfvervälu. tan. Vore det ej skäl, sporde talaren, att ständerna (s brisjade någon reda i denna oreda? Kunde det icke o vad nog, om staten hade ött räkenskaäpsverk, stats) d katoret, på hvilket de förvaltande verken kunde få) v uftälla anvisningar? Statskontoret kunde då beft räna huru mycket af statens medel som kunde gö-In rå fruktbärande och åter utsläppas i rörelsen. Vi-In dre påpekade talaren det orimliga förhållandet, att it: såtens medel ännu skjutsas fram och tillbaka i lanj dt, då väl staten borde föregå med sitt exempel uti It jgagnandet af d nike pgagnandet af den lättade utväg till penningeomI ti R som de numgra så talrika bankerna ertt ju vd Slutligen uppmanade. tal. ståndets med af-Åf handens förtrogna medlemmar att ttra sina ån inkar i ämnet, och förklarade han sig villig att moåt fiera sitt förslag efter de åsigter, som dervid kunde I o re a göra a gällande. r Schwan börja e med att yttra några tvifvels-Åu ål huruvida 56 8 riksdagsordningen odgåfvo fram-JE ällandet af ett sådant förslag som det förevarande, a a ständerna redän en gång ordnat bankens sty-In se. Detta berodde emellertid derpå, huruvida lan-k dts ställning var sådan, att utomördentliga åtgärder Ile fhöfde vidtagas, och ville han alltså tillse huru derÅh ed förhölle stg, Efter en liten digression; under få filken, talaren dels erinrade om Hvad han förut yti-Id tom vådan af att basera banken endast på silfverI ic sluta och att hålla statens alla:transaktioner bund