Aftonbladet – 4 november 1857, sida 3

Om någon af detta mitt anförande tror sig kunna draga den slutsats, som skulle jag vara en hasare till friheten, eller anse svenska kyrkan fortfarande böra förblifva på den ståndpunkt, der den nu sig befinner, så misstager man sig Högliget. Ingen kan Högre amjag alskäsdenmsaimå friheten; såval indri tankens; sött? fnöm handlingens omrbde ; hen jag änserätt dem sgnares verksamhet: alltid bör hålla 18 inori af lagen bestämda gränsor, emedan den i annat fall från friket Bfvergår till sjelfsvåld: Hväd åter svenska kyrkans närvarande tillstånå beträffar, så vat jag alltför väl attrmycket i afseande 7 derpå återstår att önska, men trordotk icke detsämmå varå så bedröfligt; sony det här af-en Her äönan blifvit fratastäldt. —Fullkomligt erkänaände min oförniåga att härom kunna fälla något vestämdt omdöme, bör jag dodkicke förtiga hvad jag derom kan hafva mig bekant. — Till följd af min embetsbefattning har jag kommit i beröring med presterskapet inom 40 å 50 mindre församlingar, jeg menar fängelsernas, och jag anser det för mig vara en kär pligt att nu offentligen betyga, att jag hos det stora flertalet af detta presterskap funnit ett nit, som vida öfverstigit hvad jag trott mig kunna Hos letsamma förvänta, särdeles med fästadt afseende på less för lifvets nödtorftigaste behof ötillräckliga aflöning. Om jag; ou från det mindre får sluta till det större, så vill det synas mig, som jag ej har anledning att draga i trifvelsmål de af 2:ne bland presteståndets främste ledamöter lemnade vitsord derom, att en bättre anda bland presteståndets medlemmar i allmänhet under senare tider allt mer och mer gjort sig gällande. — Om nu hädanefter ingen ingår i prestembetet utän att Hafra noga pröfvat sig sjelf, och funnit att han dertill verkligen har en inre kallelse;— om: det nuvarande olämpliga aflöningssättet för presterskapet i: allmänhet : på ett ändamålsenligt sätt förändras, och om den bättre-anda; som. bland dess medlemmar uppstått våderhållessöchupplifvas, så vill det synas mig, -somall anledning ej skulle saknås till den förhöppniög, att svenska kyrkan; så vida den ej gifves fill spillo för den öfverspunåa!2iberälismens yrkanden, skall allt mer och mer fråmgå uti ensfrisinnad andå för att sprida. ljus och sanning: bland. alla sina. bekännare.. -Ofvifyelaktigt skall: ock den snu ruppstådda rörelsen inom kyrkan verksamt bidraga att bland presterskapet underhålla nit ocH Nfaktighet; samt således, ur denna synpunkt betraktadt, medföra välgörande verkningar. sövd Mitt tal har nu blifvit vida längre än jag önskat, men jag hoppas dock att ämnets utomordentliga vigt härför måtte få; tända mig till ursäkt. Jag. skall endast tillägga några få ord. Mer än en talare har under. diskussionen vidrört konungens sjukdomstillstånd, samt uttryckt sin tacksamhet derför; att. den fridälskande-konungen före sitt insjuknande till: ständerna aflåtit detta frihetsandande förslag, och har man trott-det kunna blifva för den sjäke konungeh en lindring ätt se detta förslag vinna ständernas bifall. Jåg får i anledring häraf öppet förklåra, det jag skulle hafva uttryckt min tacksamhet till komimgens rådgifvare öm de tillstyrkt, att detta förslag fått blifva hvilände till nästa riksdag, dels emedan. detsamnia då niähända kunnat framkomma i det skick, att det hade kunnat vinna ständernas bifall, dels ock emedan. jag såsom möjligt antager, att konungen då ej skulle hafva råkat uti det beklagansvärdar sjukdomstillstånd; hvaruti han nu sig befintör Detta mitt senare antagande grundar jag på de afgifna läkarebetygen, hvilka innehålla, att konungens sjukdoristillstånd är framkalladt af öfveransträngningar uhdet utöfning af regeringsbestyreh; och då det torde vara obestridligt, att, bland alla regeringsärenden, icke något 1ärer finnas, som i högre grad än detta kan hafva tagit konungens ansträngningar i anspråk, så vill det synas, som borden I, mina herrar, lika med mig, hafva haft större anledning till tacksamhet och glädje om denna fråga agiterats-mindre, och om konungen åtminstone ännu Under någon tid hade befriats från de ansträngningar, som af detta ytterst grannlaga och vidtomfattande ämne framkallats. : 4 Jag slutar derföre med uttaländet af en från djupet af mitt hjörta ttgående innerlig bön till Alla onungars konung, till Honom, söm är mäktig i allt, att Han måtte leda denna samhällets lifsfråga till ett sådant slut, som, på samma gång det ker frid och ro åt det kära fäderneslandet, tillika ingjöter en lugnande, -enhelsogifvande -balsam uti det sår, hvaraf: den älskade konungen för. närvarande lider. pA