Aftonbladet – 4 november 1857, sida 2

som de redan nu, vid behandlingen af exse-, kutionsmål, äro blott och bart exsekutionssäten. : Att de författningar, som innehålla krigs-1 lagarne, skulle Vara så digra, att man ej bil-) ligtvis kunde-begära, det Hofrätternas ledamöter derom hade Kännedom; är ett påstående,j som; om det vore grundadt; väl vore mera lämpligt för hofratterna an för krigshofrätten att framhålla. Är meningen att en hofrättsledamot borde hafva alla krigslagarnes särskilta föreskrifter på en gång i minnet, vore det utan tvifvel obilligt begärdt; men med ensådan fordran vore det temligen säkert, att jemväl krigshofrättens samtliga ledamöter skulle komma till korta, och att militärledamöterna vid en sådan examen kanske till och med skulle stå sig slätt vid sidan af en från Upsåla nyss utexaminerad ung jurist. Men att hafva krigslagstiftningens principer i hufvudet och så mycken reda på sig, att de vid förekommande fall kunde hitta rätt på en författning, är säkerligen icke för mycket fordradt af hofrätternas ledamöter. De vida digrare författningarne om handeln och handtverkerietna, tullen, seglationen, bergsbruket, skogarne, fiskerierna, en mängd till andra verk hörande embetsmäns fel i tjensten m. m.. tillämpa de ju dagligen, och någon klagan öfver bristande lagkännedom har icke försports. För öfrigt hänvisas på högsta domstolens ledamöter, hvilka måste känna allt detta och mer dertill, nemligen de visserligen icke såj vidlyftiga, men så mycket mer invecklade skiftesförfattningarne. Hvad den der helt egna synpunkten beträffar, från hvilken militärers förhållande, jemväl i fredstid, anses böra betraktas, så är det just för att förekomma den, som förevavarande fråga är i synnerhet vigtig. Om denna egna synpunkt; är dock nog taladt afpressen; allmänna opinionen har deröfver fällt sin dom, och det måste förvåna, att en offentlig myndighet velat berömma sig deraf. Vi vilja här endast erinra krigshofrätten derom, att hofrätterna utan anmärkning hittills dömt öfver presters fel i embetet — förhållanden, enligt det enklaste förstånd väl vida ömtåligare än militärers tjenstefel —, äfvensom angående brott mot duellsplakatet. I fråga om bristande sak-kännedom medgifva vi, att fall kunna förekomma, der en specielare insigt i militärväsendet är nödigare än som kan förutsättas hos hofrättens ledamöter. Men härtill svaras: :1:o att sådana fall i fredstider, som vi tro, högst sällan och endast undantagsvis förekomma; 2:o att ledamöterna i de allmänna domstolarne äfven nu ganska ofta hafva att behandla frågor, deri de för tillfället måste inhämta sakkunniga mäns utlåtanden, t. ex. mål om bergshandteringen och grufbrytningen, hvilka mål, enligt hvad vi tro oss kunna bestämdt vitsorda, behandlas vida bättre nu än då särskilta bergsdomstolar funnos; och 3:0o attständernas skrifvelse just åsyftar, att äfven militärer skulle i krigsmåls afgörande deltaga i hofrätterna. Men härvid har krigshofrätten gjort en anmärkning — den enda i hela utlåtandrt, som är af någon, om ock underordnad vigt —, den nemligen, att i Jönköping icke finnes förlågd någon militär och i Kristianstad icke några officerare af flottan, samt att det vore förenadt med kostnader och tidsutdrägt att, så ofta krigsmål förekomma i hofrätterna i dessa städer; ditkommendera officerare. Med god vilja torde dock dessa svårigheter icke vara omöjliga att öfvervinna. De mål, som fordra största skyndsamheten, äro naturligtvis de, som röra häktade personer. Dessa mål åter äro väl i allmänhet af enklaste beskaffenhet, t. ex. rymningsförsök, förskingring af munderingspersedlar, stölder m. m., således rena lagbrott, hvaröfver det icke vore ringaste fara att låta hofrätterna utan allt militärbiträde döma. Sådana mål afdömas redan nu af hofrätterna, då en ransakning med krigsman förevarit vid krigsrätt och scdemeran hl hatärligtvis tutibhjäs i domstol, Avad öfriga mål beträffar, så kunde naturligtvishofrätterna på egen hand med dem företaga alla erforderliga preliminäråtgärder, och först vid afgörandet behöfva tillkalla officerare, Om ett sådant tillkallande skedde blott en gång hvar eller hvarannan månad vore det säkerligen tillräckligt — sessionerna kunde ju ifall af behof fortsättas ett par dagar å rad — och man skulle icke ega giltigt skäl att klaga öfver större långsamhet vid af görande af dessa mål, än öfriga brottmål, som i hofrätterna behandlas; och större skyndsamhet-än dessa kräfva väl ej krigsmålen. -Krigshofrätten yttrar vidare att genom dess göromåls öfverflyttande på hofrätterna enhet I äsigter hös åklagare och domare skulle försvinna och villervalla i begreppen om krigslagarne deraf blifva en följd. Är då någon allmän villervalla i begreppen om andra lagar för handen i hofrätterna, t. ex. i åtal mot underdomare för tjenstefel, — ett slag af mål, som äro mycket vanliga i alla hofrätterna ? Olika åsigter kunna förekomma, det är sant: men. de förekomma ju dagligen i sjelfva högsta domstolen. Sådant stode ej till att hjelpa, äfven om man inrättade er Särskilt domstol för hyartenda slag af mål, som i riket förekommer. Hvad den jemväl-åberopade tillökningen i hofrätternas göromål ;beträffar, som genom förslagets antagande blefve en följd, så vore väl denna tillökning icke farlig, och säkerligen icke större än den minskning i hofrätternas arbete, som -genom de på senare tider förändrade lagarne om underställning af underrätts utslag i vissa brottmål uppkommit. Hura litet krigshofrätteni sjelfva verket måste hafva att göra, bevisas deraf, att deni sitt ifrå!;a Uf Vi Dr a RR RR ARE rs FO o