Aftonbladet – 3 november 1857, sida 3

jer deraf, att staten icke kan erkänna såsom sin medlem någon, som icke har samma religiösa bekännelse. Lika litet som staten fördrager någon, som icke fogar sig efter dess borgerliga lagstiftning, lika litet lärer den då kunna fördraga någon, som icke fogar sig efter dess kyrkliga lagstiftning. Vi se då, huru det egentligen förhåller sig med de såkallade tvångslagarne: Allt röpet emot desamma beror på missförstånd. Det är orätt, säger man; att vilja med yttre våld tvinga någon att antaga en annan trösbekännelse än han sjelf omfattar. Kan man då klandra en husfader om han, i händelse någon af hans familj vägrar att underkasta sig ordningen i hans hus, säger till denne, att han må söka sig ett annat hus? Det skulle då äfven vara ett tvång, att staten icke till sina embetsmän antager andra personer än dem, som tillhöra den evangelisklutherska läran. Om alltså staten kan och bör i enlighet med sin id bevara en religiös enhet, är det då skäl att, der enheten redan förefinnes, bortkästa densamma? Skadorna deraf vore oberäkneliga, icke så mycket för kyrkan, och minst förtjenar det att tala om de materiella förlusterna för densamma. Om den lider minskning på ett eller annat hundraeller tusental personer, så betyder detta i materielt afseende föga. Men långt större blefve skadorna för det borgerliga såmhället. De, som försvara religionsfriheten, hafva tydligen stält sig på indifferentismens ståndpunkt, så att de anse alla bekännelser lika goda; Man säger sig väl icke vara likgiltig för kristendomen, men väl för de särskilta -konfessionerna.. Men finnes det väl någon kristendomanHat än under en bestämd form? Ori nu staten förkarar sig likgiltig med afseende på de särskilta konfessionerna, så framkallar den i och med detsamma intolerånsen inom sig. Så har det allestädes. gått: der staten proklamerat religionsfrihet, der har striden blifvit inkastad inom familjens sköte. Är väl sådant ett tillstånd att önska, att få striden förflyttad inom det sedliga lifvets helgedom, inom familjen? Om man måste neka härtill, är det då skäl att öppna dörrarne för kyrkans fiender? Och härmed ansåg talaren hr G. Cederschjölds frågor besvarade, så vidt de rörde det ifrågavarande ämnet. Talaren ansåg sig nu i sin ordning böra få framställa till honom en fråga. Hr Cederchjöld hade nemligen klandrat, att trenne bland reservanterna i lagutskottet icke: redogjort för motiven till sin reservation. Så är dock icke förhållandet; men om äfven inga motiver blifvit anförda, skulle då hr C. vilja stifta en lag, enligt hvilken han kunde inför rikets ständer anklaga en utskottsledamot derföre; att han icke med anförda motiv bekledsagat sin reservation? En annan talare hade åter i sitt försvar för religionsfriheten förblandat tvenne saker, nemligen frågan om en bekännelse bör finnas inom kyrkan sjelf, och den, om olika bekännelsers berättigande att få bestå jemte hvarandra: Äfven hade man talat om neologiska åsigter, som bland kyrkans lärare vunnit insteg, om hvad som skall: förstås med ren. Rira, om skiljaktigHeter mellan våra symboliska böcker och skrifter, mellan de förra och -katekesen o. s. vy, Dessa frågor höra icke till ämnet. Frågan om rätta förståndet af 164 regeringsfor: men vore icke att anse såsom ovigtig, eller den frågam huruvida genom densamma religionsfrihet ovilkorligen är genom grundlagarne medgifven. Talaren kunde dock icke medgifva,: att orden .bibehålla hvar och en vid sin-religion kunna betyda detsamma som: rättighet för hvar och. en att affalla från sin religion. Stadgandet, att alla embetsmän skola vara af den rena evangeliska läran, anföres såsom bevis derpå, att grundlagsstiftarne verkligen menat, att alla andra medborgare kunna bekänna hvilken religion de behaga. Men just detta samma stadgande ansåg talaren . bevisa ,raka motsatsen. Just derigenom tillkännagifyes nemligen grundlagssiftarnes mening, att svenska folket är och. fortfarande skall vara ett evangeliskt-lutherskt folk. Eller om så vore, att svenska medborgare kunde bekänna hvilken religion de behagade, hvarföre skulle då ensamt embetsmännen nödvändigt tillhöra den lutherska läran? Icke kan man heller af diskussionerna i presteståndet år 1809 komma till den slutsats, att de åberopade talarne Rosenstein, Wikman och Weideman vä rit af sådan åsigt. Frågan var der nemligen aldrig om, huruvida allmän religionsfrihet skulle införas eller ej, utan derom, huruvida ett tillägg borde införas för att bestämdare tillkännagifva, att religionsfrihet icke åsyftades. :Deremot :invändes, att detta syntes. tillräckligt af andra lagstadganden, att det kunde misstydas såsom hade man åsyftat en inskränkning i den religionsfrihet, som redan fans, samt dessutom att man icke derigenom borde lägga. hinder i vägen, ifall man skulle vilja åstadkomma ändring i kyrkolagens gällande stadgånden. Mot det kongl, förslaget i sin helhet hade talaren den anmärkning att göra, att det innehöll alltför mycket abstrakt teori, alltför liten praktisk tillämplighet. Det hade icke heller bort framläggas förr än det af förhållandena befunnits påkalladt. Det var nödvändigt, säger man, för att bringa ordning i de kyrkliga. förhållandena. Men det är just ordningp, som derigenom alldeles icke skulle vinnas. Och hvilka äro då de omständigheter, som skola hafya framtvingat detta försläg? Egentligen endast att här finnes en sekt, bestående af några hundra personer; men ligger väl bäruti någonting som tvingar:oss att insläppa alla möjliga i riket ännu icke-befintliga sekter? Rätta förfaringssättet vore väl snarare att söka ordna förhållandena med de sekter, som kunna finnas i landet. Förslaget, säger man, innehåller sådana inskränkningar, att religionsfrihetens faror derigenom äro förebygda; men det visar sig lätt, att dessa inskränkningar. äro endast skenbara. Onekligen göres den inskränkningen till exempel, att öfvergång icke får egarum till annat än kristet religionssamfund. Men hvilken påföljd är väl bestämd, ifall öfvergång verkligen sker till annat samfund? Alldeles ingen. Der finnas inga garantier. Om propositionen i stället hade bibehållit landsförvisningsstraffet för öfvergång till hvilket samfund som helsty: hade den senare varit antagligs Det finnes inskränkning. i afseenile på lärofriheten, ehuru den ligger i protestantismens ide,, säger man. Men det ligger tvärtom i protestantismens ide att icke medgifva lärofrihet, ty i annat fall hade den icke antagit några symböliska böcker såsom norm för läran. Men der bekännelsefrihet är medgifyen, der bör också lärofrihet medgifvas, som blott är en könseqvens af den förra; Antages derföre förslaget, så skola också snart alla inskränkningar försvinna, Äfven i formelt afseende gifver förslaget anledning till anmärkningar; sålunda skola 2, 3, 4, 5 gå ut på att reglera förhållandet med afseende på de särskilta sekterna, 6:te afser förhållandet inom kyrkah; men bestämmelserna äro i detta afseende sammanblandade. I och med landsförvisningens borttagande är oinskränkt religionsfrihet äfven faktiskt erkänd; rättighet är då medgifven att utträda ur kyrkan utan annat äfventyr än förlust af rättigheten att blifva embetsman. Om också kyrkan blifver affällingarne vitt, så får dock samhället behålla dem qvar. Man skall derigenom befordra ateismen, som är långt mer att frukta än katolicismen. Må man derföre ordna sekterna,. men lands isa förförare; eller åtminstone må straffet stå qvar såsom en påminnelse för dem derom, att de äro rättskise. Man uppmanar oss att afkasta de fjettrar, hvarmed kyrkan belägger oss, men då dessa fjettrar år 1593. antogos, ansågos de icke så. Vi borde hellre säga så, som man sade: när detta beslut blifvit fattadt: Nu äre vi alle en man, nu hafre vi alle en Herre och en Gud Sjette sammanträdet. Den 28 Oktober kl. 10 f. m. Ne otea. -NRJ NR me. I IR je a KA AA