går händelsernas utveckling till mötes. Man hade väntat, att den af Ploug bebådade interpellationen i Folkethinget skulle nödga ministeren att uttala sig och inom fthinget bringa å bane en diskussion öfver den mnärvarande ställningen. Denna interpellation var af följande lydelse: Är det vid Folkethingets beslut af den 27 Sept. 1855 (om grundagens inskränkning till konungarikets särskilta angelägenheter) gjorda första vilkoret, att helstatsförfattningen upprätthålles i erkänd kraft och verksamhet, ännu existerande? Denna interpellation syntes nödvändigt skola leda till bestämda uttalanden, då det ligger i klar dag att så väl de holsteinska ständerna somityska stormakterna icke erkännas helstatsförfattningen, och man hade äfven med spänd förväntan motsett den länge uppskjutna dag då interpellationen skulle framställas. Det hela blef dock, såsom man finner af dei dag ankomna dånska bladen, ett fullständigt parturiunt nrontes,. Interpellanten sjelf syntes nästan haft all möda ospard att förtaga den framstälda frågan all kraft och göra en verkligt. politisk diskussion om intet: Han började sjelf med att förklara, att det åberopade förbehållet icke hade någon praktisk betydelse, och förklarade äfven, att han icke just tviflade derpå, att helstaten existerade, men ville nu endast veta, om ministåren erkände helstatsförfattningen såsom ett afslutadt verk. Den naturliga följden häraf var, att inrikesministern, följande den sålunda nästan gifna anvisningen, förklarade det afriksdagen uppstälda förbehållet för en nullitet i rättsligt hänseende och förklarade, att han på den nu uppstälda frågan icke kunde ge något svar, annat än uti riksrådet. Den diskussion, som derefter. uppstod, saknade hvarje skymt af litisk lyftning. och sammanhang: I stället för att taga i betraktande . den närvarande tällningen och -undersöka, huruvida helstatsörfatthingen ännu kunde betraktas såsom erkänd, fördjupade man sig i ett ordande om det förutnämda förbehållets politiska och praktiska betydelse och i hvarjehanda personlig polemik, tills man slutligen började tvista: derom, huruvida den beryktade kungörelsen afl: den 28 Januari 1852 (genom hvilken danska l regeringen först beträdde helstatsbanan), innebure en öfverenskommelse med utländska makter eller icke. Resultatet af hela interpellationen blef sålunda det; att å ena sidan ministeren fick tillfälle att helt frankt förklara det förbehåll, som den i sin tid stillatigande erkände, och utan hvilket.riksdagen icke skulle gått in på grundlagsinskränknin-, gen, vara noll och af intet värde, och att å den andra Folkethinget spelat ett fullständigt fiasco just i det ögonblick, då det är af så stor vigt att danska riksdagen bevarar sin värdighet och sitt anseende, och då det kunnat gen omständigheterna för ett kraftigt och bestämt uttalande på det danska folkets vägnar. I Independance Belge för den 23 Oktober meddelar i en korrespondens från Paris af den 24:e följande redogörelse för det hufvudsakliga innehållet af den cirkulärdepesch, som danska kabinettet nyligen afgifvit till sina sändebud i utlandet angående de holsteinska förvecklingarne : Noten börjar med en kortfattad öfversigt af hvad som hittills i frågan åtgjorts, och återkallar i minnet det uppdrag, som danska regeringen den 13 sistl. Maj gaf åt sina ministrar i Wien och Berlin, att underrätta österrikiska och preussiska kabinetten om Danmarks beslut att sammankalla holsteinska ständerna och att underställa dem ett revideradt författningsförslag rörande hertigdömets särskilta angelägenheter, samt depeschen af den 14 sistl. Juni, i hvilken tillkännagafs för de båda tyska kabinetten, att den vidsträcktaste yttrandefrihet skulle medgifvas holsteinska ständerna, och särskildt att det skulle vara dem tillåtet att uttala hvilken åsigt och hvilken önskan som helst i fråga om hertigdömets förhållanden till helstaten. , Danska kabinettet har, heter det vidare, tillfredsställelsen att hafva hållit alla sina löften. Det har gen förelagt ständerna ett ak hvari Holstein kunde finna grundvilkoren för tillfredsställandet af sina behöriga anspråk; det har derjemte och framför allt lemnat dem den fullständigaste diskussionsfrihet Ordet har under debatterna ieke rönt hågot hinder; aktningen för ordets frihet har gått ända derhän, att den kong. kommissarien fullkomligt afhållit sig, äfven då han haft de starkaste anledningar, från inblandning i debatterna. Regeringen har haft smärtan se de holsteinska ständerna fullkomligt misskänna hennes öppna och välvilliga förfarande i detta afseende, samt; glömske at sina pligter, bringa å bane frågor, som, saknande all gemenskap med Holsteins särskilta författning, icke lågo inom dess ständers befogenhet. Danska regeringen har blifvit så mycket smärtsammare sviken i sina förhoppningar, som hon i det framlagda författningsförslaget, hvilket vår egnadt att tillfredsställa ständerna alla väsendtliga punkter, hade fästat allt möjligt afseende på de af samma ständer förut uttalade önskningarne. Utskottet, i sitt betänkande, samt flere medlemmar af landtdagen äfvensom dess president i sitt sluttal hade nödgats erkänna, att författningsförslaget innefattade frioch rättigheter, för hvilkas erhållande man förut i långliga tider förgäfves hade kämpat. Hade man icke då rättighet att vänta, att landtdagen i Itzehoe skulle antaga författningsförslaget eller åtminstone framställa amendementer? Landtdagen gjorde emellertid hvarken det ena eller andra. Författningsförslaget förkastades af församlingen, som inskränkte sig till att göra några anmärkningar vid vissa underordnade punkter. Sjelfva .domänfrågan, denna källa till en häftig strid i det förflutna, behandlades endast med största ytlighet, och intet enda allvarsamt motskäl förnäms mot de fullkomligt välgrundade skäl, som af regeringen och riksrådet andragits till stöd för en åsigt, motsitt ständernas. I stället företog sig församlingen att påyrka något lika så sväfvande, som svårt att rätt fatta: en politisk ställning i monarkien, egnåd att tillfredsställa hertigdömets sträfvande efter sjelfständighet och jemlikhet. Dessa fraser hafva ingen förnuftig menigg, ty man-törs icke eller kan icke låta dem föregås eller efterföljas af bestämda förklaringar. Hvilken mening har man velat inlägga i dem? Hvarföre har man icke utsagt den? Och för öfrigt, hvarföre begära sjelfständighet och jemlikhet för Holstein? Det har redan både det ena och det andra. Det har sjelfständigheten garanterad i sin p-ovinsförfattning, det skulle fått henne ännu mera garanterad genom författningsförslaget. Det har liKiledes jemlikhet i ordnandet af monarkiens gemensamma angelägenheter. Man kan döma derom af följande siffrbr: de 525,000 invånare i Holstein hafva recist lika stort antal representanter som 525,000 land konungens öfriga undersåter. Danska regeringen kan i landtdagens förfarande, som afgjordt förkastat författningsförslaget, hvilket innehöll så ånga garantior för holsteinarnes friöch rättighe