Aftonbladet – 3 november 1857, sida 1

STOCKHOLM den 3 Nov. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 26 Okt. De senaste dagarnes spända oro har nu blifvit skingrad, likväl endast provisoriskt, likadsom nästan allt hvad nu för tiden sker. vare sig stort eller smått. Den 23 Oktober undertecknade konung Fredrik Wilhelm TV den kabineitsorder, som åt hans broder prinsen af Preussen under tre månaders tid uppdrager vikariatet, och genom en kungörelse af den 24 har prinsen tillträdt detta förordnande på ett sätt, hvarom jag strax skall vidare yttra mig. Uti mitt sista bref af den 19 Okt. försökte jag för er skildra den oroliga sinnesstämningen i anledning af det innehållsoch Åföljddigra problemet: Vikariat eller regentskap. Då den officiella tidningen i förgår afton förkunnade att saken var afgjord och meddelade de utfärdade statshandlingarne, hade, såsom vanligt i en stor stad, det myckna ordandet derom dragit försorg om att på förhand beröfva denna dock i alla fall uti det preussiska konungahuscets historia betydelsefulla tilldragelse dess udd och anticipera dess stora inflytande. Man var under de senaste dagarne fullkomligt beredd på utgången. Mångfaldiga, hvarandra korsande bemödanden föregingo det interimistiska förordnandet. Såsom ni af min förra framställning torde erinra er, bestod svårigheten deri, attförregentskapet, hvilket under alla omständigheter varit önskvärdare för prinsen af Preussen, erfordrades ett betyg af läkarne, hvilket konstaterade det fortfarande förhinder, som art. 56 i författningen för detta fall förutsätter. Läkarne kunde ej blifva ense om ett sådant betygs lämplighet, i det att doktorerna Weiss och Grimm nemligen af den kroppsliga förbättring, som, märkvärdigt nog, inträdde, ville sluta till, att äfven sinnesredigheten skulle återkomma. Men å andra sidan kunde något vikariat ej ega rum, emedan medvetandet fortfarande var dunkelt och konungen icke var i det tillstånd, att han kunde vidtaga ett lagligt förfogande. Midt under detta dilemma påyrkade några personer envist, såsom det berättas, att prinsen skulle öfvertaga det interimistiska vikariatet utan konungens uppdrag, på grund af den kongl. familjlagen (oaktadt denna lag genom författningen aktuelt är upphäfd). Då detta hade blifvit ett regentskap utan kamrarnes sammankallande, så hade derigenom författningen, lindrigast sagdt, blifvit kringgången och prinsen genast vid tillträdet af regeringen inkastad på en inkonstitutionel väg. Prinsen motstod dessa lockelser och visade sig öfverhufvud föga böjd att öfvertuga ledningen af statsbestyren annorlunda än i egenskap af regent, hvilken egenskap jemte ansvaret tillförsäkrade honom cen ojemförligt större maktfullkomlighet och satte honom i stånd att regera enligt sina åsigter. Men just af detta skäl motsatte man sig regentskapet lugnt, men hårdnackadt. Man motsägs med den mest spända väntan krisens utgång. Man får cj, ehuru denna vigtiga punkt alldeles icke kom till tals inom den tyska pressen, förbise, att konungen, så snart hans medvetande återvänder, till och med enligt liberale rättslärdes omdöme, är oförhindrad att uppdraga det interimistiska vikariatet åt någon annan anhörig på svärdssidan än den presumtive tronföljaren. Det var således alltid en möjlighet, att måhända någon annan af konungens bröder, t. ex. prins Carl, skulle fått konungens uppdrag att tillträda vikariatet. Såsom man vet, är prins Carl den ryska politiken benägen, hvaremot prinsen af Preussen, redan till följa af det engelska giftermålet, hvilket af honom befordrats, ger anledning till det antagandet, att han skall up tälla alliansen med Storbritannien såsom hufvudpunkten i sin politik. Till och med ct blott provisoriskt öfvertagande af regeringsbestyren utaf prins Carl skulle derföre ingifvit den allmänna opinionen de största bekymmer. Vi veta ej, huruvida några dylika tankar inverkat på prinsens beslut att på grund af