Aftonbladet – 2 november 1857, sida 3

det klart, tydligt, och enligt med den heliga skrift och de för svenska församlingen antagna symboliska böcker. Presterskapet är således Lutheranismen i sin mest utvecklade och stränga form ålagd, konung och civile. embetsmän åter efter Upsala mötes beslut: alle andra hafva, under en fri och otvungen religionsöfning, en fullkomlig samvetsfrihet. Sådant är, en resencentens (Reuterdahls) åsigt, förhållandet af ken, det må nu i ecklesiastikt och politiskt hänseende vara rätt eller orätt, vara af goda eller menliga följder. Om det också kan hafva de senare med sig, så må åtminstone tillstås; att de hittills icke varit synbara,.. .Så långt hr erkebiskopen. Under uppläsandet häraf gjord talaren åtskilliga anmärkningar, af hvilka flera Här nedan upptagits såsom noter till förestående utdrag af qvartalsskriften. Talaren fortfor att redogöra för hurusom den år 1828 gällande orimligt stränga presteden, enligt hvilken presten skulle svära att han ville icke vhemligen hos sig sjelf hafva någon annan lära än den, som ärv — — muti den hela s. k. liber concordia förklarad., blifvit genom. det vid kungörelsen af den a j j April 1829 fogade formulär ändrad så, att han numera icke. -förbjudes hos sig hemligen hafva,utan endast att utsprida eller hemligen främja, läror, stridande mot den rena evangeliska, hvilken deri antagits vara bestämd blott af den heliga skrift, Augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut, men ich allt det andra i liber-concordie.: Dema inskränkning gälde dock blott för prester samt konungen och civile embetsmän; men alle andre hade fri religions öfning såvidt de ej störde statens Tugh eller allmäj förargelse åstadkoms. Att en sådan förändring af 1399 års grundlagsstiftare åsyftades, styrkte talaren bland annat genom uppläsande af ett utdrag ur den af honom utgifna tidskriften Kyrka och Stat, der biskoparne Rosensteins och Nordins samt doktor Wijkmans yttranden vid grundlagens antagande blifvit anförda och kommenterade. Det må anmärkas,, heter det i denna tidskrift, att före den 6 Juni 1809 de tre ofrälse stånden hade hvartdera blott tre ledamöter i konstitutionsutskottet, att dessa tre för presteståndet just voro biskoparne Rosenstein och Nordin samt doktor Wijkman; att, då de framför. andra måste känna rätta meningen med de i 16 förekommande uttrycken: Ingens samvete: tvinga — — — utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion ete., nänide ledamöters yttranden blifvit här införde, samt att alle desse ledamöter (liksom deras fleste antagonister) insågo och förklarade, att, genom ifrågavarände stadgånde, en) verklig ändring eller modifikation af religionsförfattningarne skulle inträda; i fråga hvarom må erinras: att Rosenstein talade om en genom förslagets antagande blifvande tid; nemligen att läraren, då fri religionsutöfning tillåtes, skall blifva mer angelägen och nitisk, efter (erhedan) den (fria utöfningen) måste ölifva en väckelse: och dess följder icke kunna blifva, vådliga etc,; att Wijkman anser betänkligt att genom grundlagen gilla -eller sanktionera allt som allmänna lagen (missgerningsbalken 1: 3, 4.) om svensk mans religion föreskref (och det blef ej heller sanktioneradt, utan modifieradt); samt slutligen att: Nordin framstälde ditintills gällande lågar såsom nästan motsatte hvad efter nya grundlagens antagande : skulle anses gällande, och menade att genom densammå skulle alla band på en gång lossas, derigenom att religionsfriheten utsträcktes utöfver de gränsör, som genoni K:;kingörelsen den 14 Jan. 1781. blifvit bestämde. Af allt detta är ju ostridigt,att de som bäst kände meninIgen med det nyå förslaget, ansågo att derigenom skulle; :om icke: walle,, dock-månge band på en gång lossas — i ;De i presteståndet mot förslaget gjorda anmärkningar remitterades till konstitutionsutskottet; som derå den 29 Nov. 18097 afgef sitt svår, hvaraf till ytterligare upplysning angående rätta meningen af de nya stadganderna om religionsfrihet här torde få intagas följande: Hos högv. presteståndet hafva följande anmärkningar förekommit: Uti 2 S har man yrkat det stadgande, att äfven konungahuset borde vara af den rena evangeliska läran. — Detta stadgande är, såvidt det beträffar de K. prinsarne, i successionsordningen intaget; och man lärer ej kunna föreställa sig, det: en regent: skulle underlåta att uppföda sina söner. i den lära, som är ett hufvudsakligt vilkor för tronföljden. Det vore kanhända på en gång opolitiskt och onyttigt att än vidare utsträcka (till prinsessorna) denna föreskrift. Det är endast konungens böjelse i förening möd afseende på fäderneslandets fördelar, som . torde böra bestämma hans val af. en gemål;. prinsessorna åter ega ingen arfsrätt till tronen, och kunna således ej af några statsskäl beröfvas den hvarje undersåte tilllagde religionsfrihet.. Härefter erinrade tal. att, i följd af 83 regeringsformen, man nn likväl icke hade att göra med frågan om grundlagsstiftarnes: mening (utan endast med 16 :ns: ordalydelse, och denna vore nog tydlig); dock ville tal. ej tillbakahålla den upplysning, att, på hans fråga om paragrafens rätta mening, kanslirådet Vallerius,; hvilken biträdt :grundlagens egentliga författare Hans Järta, bestämdt yttrat, att: den utvidgade religionsfriheten åsyftades afgrundlagens författare, och. hade tal. genom andra personer hörtatt Hans Järta yttrat sig i samma riktning. Talaren gladdes af den;olika ställning frågan innehar nu i jemförelse mot då han år 1838 började arbeta för dess framgång: Då emottogos talarens bemödanden med dels misstänksamhet, såsom ett kätteri, dels ock med den största köld, till dess jästitiekansleren genonr några åtal värmde vännernar, Öppnade deras ögon, samt gjorde dem och många andra mera nitiska för religionsfriheten. Nuderemothafva: a) K. M:t ansett frågan af den vigti att han omförmält den i tröntalet, samt deri lofvat och sedan aflåtit en proposition; b) hela statsrådet (undantagande en statskyrkans prest; hvilken i sådan egenskap troligen ansett sig skyldig försvara hennes privilegium exelusivum) tillstyrkt propositionen; c) alla fyra rilksstånden sammanträdt; emedan två riksstånd ansett frågån så vigtig; d) allmänna opinionen :stegrats; e) erkändt konservative: medgifvit nödvändigheten att något göra, ochändring förordats af flera bländ presteståndets ledamöter. Denna morgonrodnad bådar full dag. ; Då manlikvälksett, dels att ett justitieråd, som varit skyldig och egt supponerad förmåga granska det från justitiestatsexpeditionen först utgångna förslag, till den grad misstagit sig om dess mening, att han trott, att genom dess antagande svenska statskyrkan skulle upphäfvas,, obegränsad religionsfrihet medgifyas och icke ens (såsom han yttat) evangeliska lutherska religionen vidare vara-Sverges statsreligion, eller utgöra dess statskyrkas troslära, dels ock en gammal riksdagsman förklarat, att genom gillände af sammåä proposition -på. en gång slites bandet mellan kyrka:och stat, och Kastas öfver bord allt hvad värt sven-Å ;ska folk förut stridt för, och flera misstagit sig rörande, begreppen af religionsfrihets, kyrka och tro sambinnehållet af. den.rena evangeliska; läran, så :vore högst nödigt bestämma dessa begrepp och klart uppfatta det, hvarom frågan nu vore. Der indelning af religionsfriheten, som af föregående talare blifvit framstuild, nemligen: 1) trosoch -tankefrihet, 2) bekännelsefrihet och 3) lärofrihet, kunde talaren icke gilla, så vida ieke dertill äfven lades 4) religiös. associationsfrihet, så att afvikande trosbekännare. kunde sluta sig tillsammansi samfund, och hvarje sådant samfundblifva en persona juridica; 5) kultusfrihet, eller, rättighet för denna.persona juridiea att ordna gudstjensten med hvad dertill hörer, samt 6) rättigheten -att--ordna det religiösa samfundets förhållande till andra samfund och enskilda. Vore det icke en sådan frihet som behöfdes, så skulle man icke heller hafva några klagomål-från separatister och baptister; ty icke frukta de att ländsförvisas endast för afvikande lära. Också när de blifva anklagade, på grund af konventikelplakatet eller sakraallagen, så invända de vid åomstolen: i hafva 2 bytt RR te En