Aftonbladet – 31 oktober 1857, sida 3

Sjeltva retormatorerpa gjorde det-icke,: och--myeket mindre. derassefterföljare. . Snart..såg, man således i stället för det katolska lärosystemet ett prötestautiskt appväxa, visserligen i åtskilliga punkter renäre och skriftenligare, men icke mycket underlägset det förra meningslös spetsfundighet och anspråksfull sjelfförröstan... De. fordringar på ofelbarhet ochabsolut sanning och giltighet, som man förebrått katolicisnen, ville protestantisfnen, icke sådan den i sig sjelf var, men sådan den i sin ötvecklifg blef; itgalunda afsäga sig, utan fortgick tväftom, med igke ringa tillförsigt och sjelfförnöjelse, till--.en ny om ock protestantisk papism, med symboliska böcker och analogia fidei i swället för påfve till kanonisk autoritet, och afsättningar från etmbeten och fördrifvande i landsflyk istället för pinbänkar och lågor till domslut. Den skulle; utan tvifvel härutipnan kommit ännu: längre änden verkligen kom; om den icke hade blifvit störd af Calixti vetenskaplighet, Speners och EFrankes praksiska nit, Semlers orädda klarsynthet och nyare tiders revolutionåra anda. Till störände. bidrög dessutom också fransmännens qvicka bespottelse och engelsmännens krassa förakt. Hval uti detta var klandervärdt, vilja vi icke berömma, men vi frukta icke att erkänna det goda-ock -htlsosamma, som ctillskyndades menskligheten-derigeriom,att: också den -protestantiska papismen blef förjagad.s Afven följande yttrande på ett annat ställe i samma vm ansåg tal., skalle vara en förlust att icke eropa: . Då både Jesns och hans lärjungar predikade evangelium om Guds rike; då sålödesdetta rike, och den sinnesbeskaffenhet hvarigenom det borde vinnas, var det enda syftemålet för Jesu och bans apostlars verksamhet, så följer väl redan häraf, att de med sina enkla enfaldiga ord ingalunda ville besvara alla de frågor, som den vettgiriga menskligheten kunde suppkasta, isynnerbet sådana frågor, som lågo utom fromhetens område; Vi finna hos dem icke heller ringaste spår till det anspråk, att hvad de sagt skulle vara en i alla bänseenden tillräcklig källa. för vetande-och insigta. —e0.a ss trana len se Sedanman af de tu åberopade yttranded haft tillfälle att se huru frågan om prötestantismens bety: delse varit bedömd såvälaf 1809 års grundlagstiftare, som af.någrä de förnämste och mest ansedde män vårt land egt inom vetenskap och kyrka, kan det icke ahhat än väcka förvåning ätt nu höra så olika omdömen från: så många af de högvördige; Jal man har-ju till och med till.stöd för motståndet mot det kungliga förslaget och till stöd. för. .landsförvisningsstfaffets:.bibebållande hört åberopas ett uttryck.af Luther, att de, som icke instäfnde med församlingen, borde packa sig bortv; men irån;detta uttryck till yrkande på landsförvisning genom formlig dom vore döck ett betyäligt äfstånd: Talaren hade ingenstädes kunbdat upptäcka att Luther yrkåt förvisning ur landet, Det återstode-sålöhda ati bevisa. Dessutom vöre dot väl köndt, att den hedersmarnen icke spa1 rade på uttryckens grofkornighet, och bBäsotn eXörnpel på huru föga nöggrant han Var i sådant hänseende oämde talare attban på ett ställe i sitt bref till de böhmiska bröderna ängående prestadömet, hvilket bref är utgifvet af trycket i svensk öfversättning, säger att man ganska väl kan af en sugga öllör en stock göra en prest, och dertill endast fordras prestvigning och icke de inre gåfvorna, ehuru han troligen icke menat så argt dermed. Hvarje persons utiryck måste bedömas efter den tid, i hvilkenbanlefvat, och efter hans skaplypne, och sås borde ock troligen uttrycket packa sig bort tydas. Deremot ser man till och med af n bland de betänkandet vidfogade reservationerna, att Luther ivid ett tillfälle yttrat:-Den . verldsliga styrelsen har lagar, som ej sträcka sig längre än öfver kropp och gods och hvad som är uivärtes på jorden, Ty öfver själen kan och vill Gud ej låta någon annan regera, än sig sjelf allena. Derföre, derest verldsliy makt understår sig att gifva själarna lag, der griper hon in i Guds styrelse ock-förför och förderfvar blott själarna. Det vilja vigöra så klårt, att man skall kunna taga derpå, på det våra junkrar, furstar och biskopar måga se, hvilka dårar de äro, när de med sina lagar och bud vilja twinga menniskorna att tro så eller ännorlunda.n sÄfvenledes se de ej, hvilken alldeles fåfäng och omöjlig sak de företaga. Ty huru strängt de.befalla och huru; starkt de väsnas, ku na de ju icke drifva folket längre, tn att d timed munnen och med, banden. iföljer.. dem; .-hjertat kunna de. ju icke tvinga, om. de-yville, böra.sig åt aldrig så. Ty sant är ordspråket: Tankar hafva fritt lopp: hvad vill det då sägs, att de vilja tvinga folket att tröihjertat, och se att det är omöjligt? De drifva dermed svaga sämveten Imed våld till att ljuga, till att förneka ,.och säga anvorlunda, än de i hbjertat hålla före, samt belasta således sig sjelfva med vederstyggliga, främtnånde synder. Ty alla de lögner och den falska bekännelse; sond sådana-svaga samveten göra, falla; öfver den;-som uttvibgar dem.; Dei. vore juimycket bättre,.om, ock deras-undersäter fore v 14e, att låta dem fara vilse rätt.och slätt, än att tvinga dem till lögn och till ätt säga anvat än Hvad de hafva ci bjertats det är ock ieke. rätt attjvilja afstyra det onda med det som är värre SHanfrågade, om -dettucyttranderrinimade sig med påståendet att Luther, .skulle hafva yrkat landsförvisning,.. och. hvilketdera yttrandet, antingen-detta eller uttrycket packa sig bort, öfverensstämde mest med. Luthers hela verksamhet och med proteståntismens... : Det kunde, nu, menade fan, vara skål att äfven tillses huruvida den lutherska kyrkans fundamental: lagar lägga något väsentligt hinder i vägen för den föreslxgna; tolerans n.; Upsala mötes beslut af år, 1593 angifver ininledningen,.att.neftersom, all nogsamt tunnigt är, hvad tvist och oenighet som på oästförlidne år bör uti vårt fädernesländ:Sverge uti religionssaker varit hafver, derigenom mycken split och förargelse sig hafver i många måtto förorsakat, och man både af exempel såväl som-af förfatenheten, både uti främmande land såsom eljest, hafver förnummit ingenting skadligåre vara uti något Kö: nuugarike, än tvist och oenighet, och intet nyttigare och gagneligate än det, som mera förbinder hjertan samman, än sämja och enighet, särjeles i religionen; derföre 0::8:-v. ) Man erinras;-af debna inledning, hurusom .Jandet vid den tiden var splittradt af religiösa partier, då kontitig Sigismund var katolik och katolikerna -sökte återvinna sitt välde. Flertalet ansåg sig: derföre böra göra en offentdig fö klaring avgående religionsbekännelsen, för att Baffä En viss föda fatt följa, och det var gauska naturligt att Man då äfven var angelägen att utestänga det besegrade partiet, kätolikerna, för. att hindra dem-rkomnmia? till väldet igen. Långt ifrån likväl att de-förnämste, inom kyrkan . tillvällade sig en obetingad myndighet, förklarades det först,ratt vi alla vid Guds rena och saliggörande, ord, hvilket i de heliga profeters, evangelisters och apostlars skrifvelser författadt är, samhalleligen blifva viljäs-ochvi vårarförsamlingar skal lärdt, trodt och ibekändt var: da, och att den heliga skrift af. den helige Ande sitt ursprungbatver och innöbållerföllkomligelt allt det, som den kristliga läran om Gud den allsvåldige och vår salighet Såmt. goda gerhingar och dygder! tills kommer — — och ingen förklaring af andra behöfves,vantingen af de heliga fäder -eller, andre, som af eget godtycke något dertill satt håfvå, det icke är med den heliga skrift,,eho de ock helst vara kunna, alldenstond ingen menniska efterlåtet är att tyda Guds ord cefter:!eget sinne, och : derutinnan skall ingen! persons anseende, höghet eller auktoritet aktad eller gillad varda, utan den beliga skrift allena, som förber mäldt är. — Härefter följer sedan antagandet af de apostoliska, Nicenska och Athanasii symbola samt den Augsburgiska trosbekähnelsen. Uti den vid en riksdag kort derefter antagna Formöda concordia, som nu. äfven anses för en af vår kyrkas grundlagar, heter det ock, att den endaste regel! och rättesnöre, efter hvilket alla läror och lärare böra anses och dömas. är intat annat än da nreofetiska