Aftonbladet – 31 oktober 1857, sida 3

4 a Re nn VO ES TERKE SUIS UPN Tage LC Vil sefarande får, men fordrat att kyrkän först skulle fi utöfva ett slags bannlysning och; om det icke. gäll de, sätta de felåktuige i fängelse så länge, till dess d: Ab jelfve funno det bättre att få resa ur landet. Dett: ; vore redän fällkömligt pålviskt, ty det är just et utmärkande drag hos den katolska kyrkan, att den . ) sjelf tager hand om affällingarne och besvärar icke en civila lagskipningen med något bestyr att straff lem. Hvad den omtvistade betydelsen af 16 n angår, så är det tydligt åtty då. de stadganden i missgerningsbalken ännu ävarstå, som nu äro i fråga at I opphäfvas, om ansvar för affall och för förnekelse al den rena evangeliska läran, så är det äfven gifve. att meningen icke kan vara att dessa lagrum skulle genom grundlagsparagrafen vara tillintetgjorda. Oaktadt de iftiga bemödanden, som här uppenbarat sig att söka bevisa, att de åberopade anförandena af ledamöter i 1809 års presteståhd och konstitutionsutskott icke haft någon syftbidg till röligiönsfrihetens utsträckning, ansåg tal. dock omöjligt att icke af någta ibland dessa yttranden draga den iydningen, att ett-större utrymme än förut borde äga rum för trosfrihetens iillämpning inom de gifoa. gränsorna. Eller huru ville man annorlunda tolka an:öratiden sådana som dessa, hvilka befinnas åberopade i hr Hasselroths reservaiion: Rosenstein: Heligt vågar jag försäkra, att ingen kan varmare och lifligare än jag känna vigten, sabningen öch välgörenbeten af vår rena evangeliska lära. Så mycket heldre vågar jag derföre yttra; att jag anser alla Sband på sämvetet tjena snarare att dana skrymtare, än rätta kristna. Jag tror att en renare religionsutöfning vinnes igenom lagbunden frihet, än genom tvång, samt alt läraren, då fri religiohsutöfning tillåotes, skall blifva mera angelägen oah nitisk, ait genom förelysande efterdöme och ett värdi t sätt att framställa religionens heliga sanningar, utsprida ea sann kristendom, än nu, då kan, om han icke sjelf dess lifligare eldas at ett adelt nit, kan Avia på lagarnas I föreskrifter: Jag trör ätt religionsfrilieten. blir nytI tig för samhället, såsom ledande till sannare gudsfruktån och nyttig för läroståndet; efier den nödvändigt. måste ölifva .en väckelse till kunskaper, vaksamhet, dygd och omtanka hos hvarje lärare i församlingen. För öfrigt och då hvar och en, oaktadt dess rättighet till fri religionsotöfning, är förtunden att icke dymedelst störa samhällets lugn och åstadkomma allmän förargelse, anser jag följderna sf en fri religionsbtöfning icke kunna blifcu vådliga. Friheten ger styrt: å Batiningen.. — Wijkman: sEftersmin dfve tygelse är det icke tvånget, som bör verka i religionsmål; Jag tvingas ej till ofvertygelse. Den skall vinnas af sanningens egenskap och religionens egen gudomliga kraft till bjertatsförbättring, och fåfängt söker ma. vinna detta religionens ändamål genom politiska lagar Talarenansåg: stor vigt börä Jäggas på dena motsats, som Rosenstein i det åberopade anförandet gjort mellan det fall, då fri religionewtöfning. tilåtes,, ock nwi; äfyensompå det.på flere ställen begagnade ördet ölifva, såsom hänvisande på någonting anbat än hvad för närvarande egde rum: Men dessa voro visst icke de-ende män inom svenska kyrkan, hvilka yttrat sig i en så frisinnad anda. Han erinrade om ett förut kändt yttrande af en annan biskop och nationens älsklingsskald, Tegnör, i ett tal uti Wexiö domkyrka: Hufvudsaken i den. protestantiska : trosbekännelsen), sade han, den ledande tanken i hela dess lärobygnad. är ju den, att ingen mensklig sägen skall binda vår tro; att tanken skall vara fri inom de vidsträckta gränssr, som uppenbarelsen utstakat; att forskain en skall släppas lös i alla riktningar, och nenskliga förnöftet, som också är eh öppenbarelse, hafva sin pröfningsrätt oförkränkt. Denna tanke är mensklighetens stora frihet, den är Guds konungaförsäkran till jorden, den är kristendomens innersta märg och kärna. Utan den tanken äringen utveckling möjlig af menniskoslägtets högsta anlag: men aiskobildi ingen; ty der den står stilla, som ett förruttnädt vatten, der kan ej heller någon borgerlig frihet trifvas, och ingen boja är så tryckande som den, hvilken är fastsmidd vid himlen. Sålunda är protestantiska kyrkan alltjemt mensklighetens högskola, hon är ljusets fästning, hon är frihetens sköldborg. a : En annan bland vårt lands: utmärktaste män och visserligen en ren kristen, Geijer. hade vidett tillfälle-anfört: Tron,er ej kunna förpakta ljuset, I prester!. Den minsta gnista, I deraf förmån söndra ifrån dess himmelska källa för usla beräkningar och afsigter, blir en låga, som slår tillhopa öfver edra hbufvuden, och ingen skall understå sig att leka med den elden. A Det borde ej lemnas obemärkt att detta yttrats af : Geijer före det mycket omtalta affallet, vid det tillfalle, då han var anklagad såsom för förnekelse af den rena evangeliska läran i följd af ett yttrandel. angående förklariogen åf treenigheten uti hans be. l santa skrift: Thorild, en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse. Talaren hade vid det tillfället sett och mindes det ännu lifligt, ehuru då ett barn, huru Geijer, när juryns frikännelseutslag blifvit afkunnadt, följdes ifrån domstolens sessionsrum genom gatorna i Upsala ej blott af hela den jublandestödentskaran, atan ock af så många bland de akademiska lärarne, som voro lediga, och huru han vid ankomsten till Höst der han bodde under mångfaldiga lefverop för denvetenskapliga foörskbingens frihet höjdes på: de aärmast omgifvandes armar.---Hän7 anförde, detta såsom bidrag; till. erfarehheten om hurudana meningarne bland de bildade voro då för tiden och såsom ledning för omdömet huruvida presterskapet sedermera befunnit sig i frameller tillbakagående. Men detta vore ingalunda det enda. Han önskade äppu få citera en auktoritet; som han hoppades att de högvördige icke skulle jäfva, nemligen högvördiga presteståndets egen nuvarande talman hr,erkebiskop Reuterdahl. Hr Hasselroth hade redan i sin reservation åberopat ett yttrande af hr erkebiskopen, hvilket väl förtjente ihågkommas; men såsom ännu märkligare bad talaren få uppläsa följande utdrag or en af hr erkebiskopen författad och i teologiska qvartalsskriften införd afhandling; hvilken just har vill titel: Kyrkans enhet och sjelfständighet: Först sedan kristendomen öfverlefvat femton sekler på jorden, blef den riktfingi man gifvitsden tillsenÅ) hierarkisk superstition afbruten. Bredvid den ka tolska kyrkan uppkom en protestantisk;vhvilken ända intill våra dagar med oförminskadej krafter: försvarät sin tillvaro, och säkert: åönu många årbundråden åtminstone mot katolicismen kan försvara den. Då denha kyrka så bestämdt uppbarde den i gamla kyrkan rådande, enheten, måste. dön både, uppgifva skälen till .detta upphäfvände. och i allmänhet yttra sig: äbgående den i kyrkan nödvändiga eller icke nödvändiga enheten. Dess, meningar och äfven det resultat, hvartill den i senare hänseende kommit, hafva vi bär att framställa; vi frågaosåledesi: buru är enligt. protestantismens begrepp kyrkans enhet att : betrakta, och hvad för en enhet harder Pproteståntiska kyrkan sjelf kunnat åstadkomma? För detl: första förklarar den, att enhet i det rituella icke är nödvändig. Den af katolska kyrkan gjorda skilnaden mellan allmännå och -ehskilta. rituserkönger den icke, icke heller att en ritus har mera allmän giltighet än en: annano Den gudstjenst, den liturgi och. den ritual, som är, utan synd och icke-sårar når gons samvete, må gerna bibehållas, men icke derföre att den är nödvändig, utan derföre att den befordrar ordning och uppbyggelse, och emedan alltid någon gudstjenst och någon ritual för församlingen behöfvas. Detta gäller tillochmed om söndagens firande. Vidare heter det: för det andra medgaf protestantismen enhetens upphörande i kyrkoförfättningen. Den all styrelse i sig innefattande! romerska Kyrkostyrelsen förkastades helt och hållet af den protestaatiska församlingen. Den lärde att mån icke fick förblänkda den: hargarlion. ack. ågon. ocklasiastika