Aftonbladet – 31 oktober 1857, sida 3

INCULVFOC, CER AllonaC arvViKCIN till OversKritv: pPUC bypocritis et malis -ceclesige ministris,, hy:litet lärer betyda: Om skrymtare och dåliga förstmlingens 1jenares, men i den svenska öfversättningen. kallas: Hvad kyrkan är; När så liten noggrannhet eger rum i redaktionen af urkundernas öfversättoaing på svenska, huru vill. man då: begära. en blind froiför alit hvad dessa urkunder innehålla? Menaf det föregående: kunde tydligen skönjas att äfven efter Upsala. mötes beslut den heliga skrift. alltna än sågs såsom rättesnöre och symböla såsom underornade och mindre väsentligs. Huru vill nånågon då bestrida rättigheten aw begagna sig al skriftens ord: Pröfver ailt och behåller det godan; — sRavsaker -ekrifterna, ty de äro de som vittna som mig; — sVarer allvid redo till att, svara hva. och en, som begä skal tilvdet hopp som i ederärn; — -sBokstafven dödar, . fnan anden gör jefvander, o..e. V.. Talaren hade äfven auieckoat många skrif-ehs. språk, som acbefalla fördragsamhet emot olika jänkauvde; men ville ej nu öka vidlyftigheten af sitt anförande med derss uppläsande, helst församlingen troligen kände dem: Ea af de föregåerde dagarnes talare, professor Lindgren, hade med virma bestridt ett påstående, stt divergens angående sen och anoan piönkt finnes emellan l!årarne sjelfve; tal. ville icke taga fram de såsom .bevis: på motsateen: befintliga, tvisterna -mellan teologiska syst meri alla tider äfven inom kyrkan, men blott ett-parsexempel; som ligga inom den allmänns undervisningens. sfer. Uti concordiaformelns 9:de artikel står om Kristi nederstigande till helvetet, att några.teologer, som ömfattat den Augsburgiska bekännelsen, tvistat om den a artikel: när och huru Kristus nederstigit till helfvetet; om det skett före eller efter hans död, om det skett blott med själen eller gudomen eller med kropp och själ tillika,; — hvarefter längre ned säges, att vi allmänt öfvereuskommit.att man icke bör disputera härom, utan i all enfald — qvam simplicissime — tro och lära dennavartikel. Ty det är nog, heter det vidare, om Vi veta ait Kristus nederstigit till helvs.et, förstört det för alla trögas ochfyckt osSöderigenom untdansdödengsoch satans fiakt samt. den. eviga fördömelsen. .. Men på hvad sätt detta skett, må vi ej nyfiket . efterforska, ätam öfverlemöa förnimmelsen deraf åt ett annat tidehvarf — alteri seculo — då icke -bloit detta mysterium, utan ock många andra, som vi helt enkelt trotti detta lifvet och hvilka nu öfvergå vårt förgtånds fattning, skolå varda uppenbarade. Nu är det väl kändt, att i enlighet härmed lärde presterskapet å minstone här uti hufvudstaden 1 allmänket sina konfirmationsbärn, attman icke kan förstå eller uppfatta läran om Kristi nederstigande till helvetet efter vokstafven, utan i andelig mening, hvilket blir ungefär detsamma som att öfverlemna förklaringen till en annan tid, Men likväl är lagen sådan, att om någon ville stiga fram oc försöka bestämdt påstå, att ett nedersiigande till helfveteticke kunnat äga rum i bökstaflig mening, så kunde denne åtalas, — kanhända landsförvisas. Åtminstone bade -inan: haft. ett likartadt exempel uti porträttmålaren Pettersons sak, som, för det han ställt en fråga till presterskapet, huraman skulle kunna förstå Kristi himmelsfärd i bokstaflig mening såsom förenlig med hvad numera är kåndt om ad öskyegnadens beskaffenhet, verkligen blef låndsförvi! Hurhåaot ar forkänauoet med Järan om döpelsen PÅ Uti Augsburgiska bekännelsen förkunnas den tron, att de fördömaå, söm påstå att odöpta barn kunna blifva saliga: I den till allmän undervisning antagna förklaringen öfver dr Luthers katekes åter frågas: Blifvå de barh osaliga, som utan döpelse dö? hvilken fråga besvaras. med. nej.. Dota bevisar att vid den tid, Jå karekesen Skrefs, håde teologerna funnit nödigt att jemka: tig så mycket efier tidens upplysning, att de icke mer ville predika den grymma lärafi att hågön skulle könöna blifva straffad utan allt eget förvållande,i syfberlet som detta skulle strida mot läran om menniskoslägtets frälsning gecom Jesu död. Emellertid bålla sig, såsom man bär hört, åtskillige af de högyvördige ibärdigt fast vid den allmänna grundsatsen, att man icke. bör eftergifva något af Hela dogmsamlingen. Han tillät sig derföre fråga desse.herrar om någon af. dem-skulle hafvasnog mod attsnu stiga fram . för. att påstå, att barn, som : dö ötan att hafva blifvit döpta, blifva evigt fördömda, och han trotsade dem att under bildtivgens närvarande ståndpunkt vidhålla ett sådant påstående. , Efter alla de stränga fördömelser, som man här från åtskilliga af de högvördige hört uttalas öfver det kungliga förslaget var det med stor glädje ban hört den nästföregående; talaren (prosten Almqvist) oförfäradt e inra huru föga af det trostvång och de förföljelser, som härrört från försöken att inskrufva kristendomens enkla sanningar i teologiska systemer, årosöfyerensstämmande med kristendomens anda och säselide. Detta är just den Hufvudpunkt, som han ansåg böra bebjertas uti den upplaga af Augsbur giska bekännelsen, hvilken finnes i högvördiga pre-steståndets arkiv och :hvari ordet: ecclesia öfverallt der det förekommer i den latinska texten finnes öfversatt med församling, och i nionde kapitlet af de Schmalkaldiska artiklarne står att ett 7 års bårn set hvad ecclesia betyder; nemligen en samlibg af de fromma fåren, som höra på sin herdes röst. I de ayare upplagorna åter har ordet församling blifvit utbytt mot ordet kyrka. Detta är i sig sjelft intet ondt, så länge båda orden attagits uttrycka samma begrepp. Men hvad har händt? Ett maktlystetpresterskap har äfven inom protestantismen allt mer och mer börjat gifva åt ordet kyrka en annan betydelse, nomligen den af en hierarkisk makt stående öfver församlingen, och sjelfmyndigt tillvällat denna senare de rättigheter, som de första bekännarne utsryckligen ansågo böra ligga i församlingens händer. Detta är ock hvad Luther sjelf så eftertryckligt framhållit såsom den väsentligaste anklagelsen mot det katolska presterskapet uti det bref om prestadömet, hvaråf:taldren vid ett föregående tillfalle kos ridderskapet och adeln uppläst åtskilliga utdrag; meh med hvilkas upprepande han nu icke ville besvära. De högvördige skjuta ständigt framför sig, att en sanh och.lefvande. tro skall utgöra det förnämsta uti den evangeliska läran, men efter talarens begrepp gifva: de åt.dessa-ord en alltför, sjelftagen tydning. Det kan då vara, ifitressant att se hvadurkunderna härom förmäla. Uti den så kallade apoldgien för den Augsburgiska. trosbekännelsen förekommer ett stycke, som särskilt afbandlår den frågan, kvad tron är, och besvarar den såldäda: E Tron Ur det, att Iäögta efter, omfatta och tillegna sig det erbjudna nådelöftet om-synderdas föråtelse, och vidare: tron är icke allenast en historisk tuvskap,-tron ärt-eh gudstjenst, hvarigenom man af Gud emottager de erbjudna nådevälgerningarne.s JSOCh: så ofta åter som vi talavom tron vilje vi dermed förstå trons föremål, nemligen den utlofvade nåden och barmhertigheten.. Ingenstädes har jag deremot, sade han, i denna apologi kunnat upptäcka någon befallning om en oinskränkt och bokstaflig troslydnadifir de symboliska böckernas samtliga dogmer. Oni man deremot gör sig förtrogen med den förkläriög på tron, som här ofvan är gifven, så synes deruti icke ligga det minsta som strider emot för: nuftet — han bad om ursäkt, om han vågade nämna detta ord, som tycktes vara nära nog bannlyst af några bland de högvördige, ehuru det är svårt att begripa buöru: skriftens eget ord: pröfver allt och behåller det goda, skall kunna efterkommas utan förnuftets användande. Enligt den enkläste förklaring måste. väl nemligen kristendomen i främsta rumiiet betyda hvad Kristus sjelf lärt, och hvad innefattar detta? Icke något konstigt teologiskt system, utan den enkla men höga läran: Du skall äskå Herren Gud öfver alltiog, såsom det första och yppersta budet, och det andra: Du skall älska din nästa såsom dig sjelf. Lägger an härtill de tvenne andra reg