Aftonbladet – 30 oktober 1857, sida 3

AäDA OCK SOVKA 1OSA dch få Snart som mMojuags, Innan oredan blifvit ännu värre. Talaren trodde icke heller att påståendet, det frågan icke skulle hafva haft tillräcklig beredelsetid, hade någon sanning för sig. Denna beredelsetid hade fortgått allt ifrån 1781 års religionsedikt. När genom Upsala mötes beslut 1593 det förklarades, att ingen annan lära än den rena evangeliska skulle i landat tålas; när på riksdagen ; 1595 stadgades landsförvisningsstraff tör hvar och en, som från denna lära affölle — då var meningen att lutherska kyrkan skulle blifva så ensamt rådande, ! att alldeles ingen annan derifrån afvikande religionsöfning skulle i landet tålas Detta vidhölls ännu vid stiftandet af 1626 års kyrkolag i sådan stränghet, att icke ens utländsiogar som hitkommit, vare sig i: diplomatiska ärenden eller för att ombesörja enskilta ! angelägenheter, hade tillstånd att utöfva någon från ! statsreligionen afvikande trosbekännelse annat än i. sina enskilta hus; och så länge gick det äfven an; att förbjuda hvarje svensk m-dborgare antagandet af någon främmande religion. Äfven i 1772 års regeringsform finnes ännu qvar det stadgande, att alla svenska innebyggare skulle tillhöra den rena evangeliska läran, men ändamålet att från riket utestänga all anvan religionsutöfning var förfeladt, då 1781 års religiopsedikt medgaf rättighet för andra församlingar att inom landet bilda sig, och denna rättighet ut sträcktes icke blott tillde utländningar, som då funnos i landet eller vidare kunde inkomma, utan äf-; ven till deras ba:n och efterkommande, som blefvo svenska medborgare. Grundsatsen att ingen svensk medborgare kunde tillhöra hågon annan religion än ; den rena evangelisklutherska var härigenom rubbad, och fö-jden blef, -att vid nedskrifvandet af 1809 års regeringsform man. icke :kunde införa det äldre stad: gandet ur:1772 års regeringsform. Nämde stadgande blef sålunda borttaget, och det måste väl åt-; minstone hafva varit en nyhet, ehuru man nu bör i påstås, att 16 3 icke åsyftade någon nyktetalls. Emeltertid innefattade den äfven den nya föreskrift, att alla svenska medborgare blefvo tillförsäkrade skydd: för sin religion, hvilken den än måtte vara. Man uttalade dock detta blott i en allmän grundsats, och om man icke ville uti dessa ord lägga den mening, som från flera håll deri blifvit nedlagd, eller att den skulle innefatta ett upphäfvande af allt hvad allmän lag i strid deremot innehöll, så måste man åtminstone medgifva, att det var en anvisning för den civila lagstiftningen att fortgå på den bana af tolerans, som i 16 regeringsformen var beträdd. Den afsåg likväl icke något annat än bekännelsefrihet, och derföre lät det väl förklara sig, hvarföre samme ledamöter af 1809 års konstitutionsutskott, som varmt försvarade den grundsats af tolerans, hvilken 16 innehåller i afseende på bekännelsefriheten, kunde då det sedan blef fråga om tryckfriheten lika varmt motsätta sig den lärofrihet, hvarom då var fråga Tal. kunde således icke finna någon motsägelse härutinnan. Men hade man nu redan 1781 börjat att bryta den lag, som förbjöd någon svensk medborgare att tillhöra annan religion än den rena evangelisk-lutherska läran; hade man vidare i 16 föreskrifvit, avt hvilken religion, som än utöfvas, skall njuta skydd, så vidt samhällets lugn derigenom ej störes, så måste de: icke vara för tidigt att nu, nära 50 år derefter, bringa allmänna lagen i öfverensstämmelse med detta stadgande. Något skäl för lagutskottet att på grund af bristande nödvändighet visa frågan ifrån sig, såsom lagutskottets ordförande för några dagar sedan här yttrade, som motiv för sitt förkastande af den kongl. propositionen, kan talaren till följd häraf icke godkänna, Med glädje hade han deremot erfarit att åtskilliga af det högvördiga ståndets mest upplysta och fördomsfria ledamöter instämt i åsigten om olämp-4ligheten af landsförvisningens bibehållande. Äfven de önskade väl att komma i ett bättre förhållande än det närvarande, och skiljaktigheten emellan dem och talaren bestode endast i medlen och utvägarne dertill. Talaren hade väl icke varit i tillfälle att öfvervara det första sammanträdet i detta ämne, och således icke kunnat få någon kännedom om deras yttrande annorlunda än genom de referater Han läst i tidningarne; men skulle han hålla sig till dessa, måste han bekänna, att han fann stridigheterna mellan deras åsigter och det kongl. förslaget gå så ut på enskiltheter-och detaljer, att han icke kunde tro; det en sådan skiljaktighet skulle kunna blifva något motiv för ett förkastandeaf den kongl. propositionen. Den ene af desså ledamöter hade yttrat sig i den riktning, att han ansåge det ligga ett fel deri, att det skulle varg tillräckligt för den, som vill ansluta sig till ett annat religionssamfund, att uteslutaisig sjelf ur den luterska kyrkan; men att deremot för luterska kyrkan det skulle vara förbjudet att utesluta honom, i fall han befunnes vara en schismatiker. Den andre ledamoten åter önskade några skarpare och strängare formella föreskrifter för sjelfva uiträdandet. För sin del hade talaren trott, stt då det här var fråga om att stifta en allmän lag, som skulle tjena till rättesnöre för alla förekorhmande. fall, borde man göra formerna så lena som möjligt, emedan: ämnet för lagen vore till den grad ömtåligt, att den borgerliga makten icke hade någon utväg att göra sina bud gällande om de vore alltförstränga. Deraf vore dockiicke något hinder för att i särskiltareglementariska föreskrifter meddela alla de ytterligare förfoganden, som man i afseende på särskilta förbållanden kunde finnas behöfliga. Det vore möjligt att, såsom man påstått, i afseende på baptisterna erfordrades andra särskilta stadganden än med hävsigt till öfrige befitliga sekter, ehuru talaren icke kunnat erfara, att så är förhållandet i andra länder. Men sådant hörde då till de reglementariska föreskrifterna, som icke borde hafva sin plats i den allmänna lagen. Det vore visserligen sagdt, att dessa föreskrifter borde finnas i sjelf va lagen och att det till och med skulle vara stridande mot andan af vår regeringsform, att deras meddelande öfverlemnades åt könungen. Talaren trodde likväl icke det, ty i allmänhet vore sådana reglementariska föreskrifter af den beskaffenhet, att de måste rätta sig efter särskilta omständigheter, och det lät sig icke alltid göra, att subsumera dem under ett allmänt lagstadgande. 16 4 lemnade ock ät konungen att tillse, huruvida någon i sin religionsutöfning störer allmänna lugnet eller förargelse åstadkommer; och talaren kunde icke inse huru denna uppsigt skulle kunna utöfvas af någon annan än kopungen, hvarföre talaren också trott mest lämpligt att öfverlemna åt konungen att meddela de föreskrifter, som i reglementariskt hänseende kwina. erfordras, helst de äfven kunna ifrågakomma möllan riksdagarne.. . Talaren nekade för öfrigt icke, att förslaget, sådant det blifvit framstäldt, kan finnas ofullständigt i någon del, hörande till regleringen, af särskilta religionssamfunds sätt att bilda sig och verka inom landet; -men han hade trott, hvilket äfven K. M. i sin nådiga proposition uttalat, atttillsvidare de föreskrifter, som redan finnas i 1781 års religionsplakat, skulle kunna vara tillräckliga, till dess erfarenheten närmare utvisat, hvilka stadganden för hvarje särskilt fall erfördrades, och han hade ännu icke hört någrå bestämda anmärkningar mot förslaget framställas af den vigt, att han funnit sig deraf på något-sätt öfvertyggd om att detsamma icke skulle a vidarg vara tillfyMestgörande i sitt nuvarande ikick. Ö HÖ MM mat a HR Mr CMR ov 4 tr FA ÅR In RR ER Er mn FÅ ; Sjette sammanträdet. (Ofisdagen:d: 28 Okt. kl. 10 f. m.) Riksdagsfullmäktigen Anders Gudmundsson ansåg visserligen allmän trosoch bekännelsefrihet böra medgifvas, och af denna orssk var det ganska rätt af utskottet att föreslå. konventikelplakatets upphäfvande, pi det att den enskilta andakten måtte blifva fris Dock böra åtskilliga inskränkningar göras, på let att fältet icke måtte lemnas helt och hållet öppet ör hvilken irrlärare som helst. I allmänhet ansåg alaren den kyrkliga enheten vara ganska önskvärd, 2 LL Mö hen LV Po rRrTÖö RO rmMNP TA mMYanesnskbeen I