Aftonbladet – 30 oktober 1857, sida 3

makt hvarhelst den kan, och han medgaf således, tatt denna kyrka såväl här som annorstädes icke I skall underlåta alt söka utså sina frön ; men det fört I -hölle sig med ett sådant utsäde som med hvarjeannat — det måste hafva en lämplig jordmån för att fatta rot och växa upp; och talaren vore öfvertygad att en sådan jordmån här allsicke finnes. Den finnes, så vidt han kunnat inhämta, i allmänhet icke inom den protestantiska verlden; ty det låg visserligen i protestantismens väsende att inom densamma kunna uppstå en mängd sekter, som i vissa stycken skilja i sig från hvarandra; men att de länder, som antagit LU! den rena protestantiska läran, skulle sedan reformaI I tionstiden visat någon benägenhet för att återgå till j katolicismen eller att denna sistnämda lära derinom i någonsin vunnit insteg af den betydenhet, att det .: kunnat vara fara för stat eller kyrka, det hade ta i laren icke kunnat finna, såvida icke på ett eller annat ställe särskilta omständigheter för vissa tider dertill gifvit anledning. Men om så är förhållandet i allmänhet, så är det ännu mera förhållandet hos ioss. Talaren öfverlemnade till sina åhörare att sjelfFi ve derom döma, vid jemförelse af de insteg katoli; I cismen hos oss gjort med hvad andra sekter, andra i afvikande religionsläror vunnit i detta land under en lagstiftning, som varit lika för dem alla och visat sig lika vanmäktig mot dem alla. Under det vi höra omtalas, att på senare tider baptisterna ökat sig till ; ; tosental; mormonerna i. hundratal, förnimmer man ; deremot, att endast. några äldre qvitmor. öfvergått .! till katolicismen; och hvad bevisade detta, om ej att denna lära finner bos oss alltför litet sympatier för att kunna blifva farlig. Förgäfves sade man, att I förhållandet framdeles kan blifva annorlunda; ty då lett af det kongl. förslagets syftemål just är att göra .j lagen mot allt proselytmakeri för framtiden mera verksam, mera kraftig än den hittills varit, låter det icke tänka sig att faran för framtiden skulle blifva större än den varit under den maktlöshet, hvari både den lagskipande makten och kyrkan befunnit sig mot sådana försök under en lag, som blifvit oanvändbar, och derföre är lika med ingen. Men det funnes personer och bland dem en talere från gårdagen, som förklarat sig icke tro på denna större verksamhet hos den föreslagna lagen; tvärtom yttrade samme talare, aft han-ansåg böter: och fängelse vara vida sämre medel än landsflykt, hvarföre detta senare straff borde bibehållas så väl mot affällingar som j i d RR nn derföre, att böterna lätt betalas genom sammanskott, det senare derföre, att det skapar martyrer. Men hvad gjorde då landsförvisningen? Skapade icke äfven den martyrer och dertill med ett martyrskap, som genljudar öfver hela Europa och derigenom äfi ven bereder vida lättare tillfälle till sammanskott och godtgörelse i ekonomiskt hänseende? Huru skulle man dessutom, i fråga om det ena eller andrastraffets större lämplighet, kunna förlika tanken om j landsförvisningsstraffets företräde med det förhållande, hvarom vi ej kunde vara alldeles okunniga att detta straff, oberäknadt omöjligheten att använda det i större skala, redan blifvit ett sådant föremål för den allmänna opinionens förkastelsedom, att lagskipningen tvekar att tillämpa det till och med i enstaka fall? Och hvad verkan har det visat sig hafva vid de få tillfällen, då det verkligen blifvit användt? Historien om porträttmålaren Pettersson vore alltför väl känd att behöfva upprepas; men hvad som torde vara mindre bekant är att, efter hvad man hört berättas, det icke funnes så få bland baptismens agenter, som mycket bittert beklagat sig öfver att landsförvisningsstraffet ej mera användes, utan kommit, så att säga, ur modet; ty de önska sig icke bättre, efter hvad de sjelfva säga, än att blifva drifna i landsflykt, för att derefter: komma i åtnjutande af ett för sådant fall dem på förhand tillförsäkradtrikligt underhåll från utländska sektanhängare. Sådana berättelser hörde man åtminstone omtalas och visade mer än något annat den nuvarande lagens maktlöshet. Men, säger man vidare, om än någon fara för kyrkan icke skulle uppstå, om än kyrkan möjligen skulle kunna berga sig, blir det dock för staten än farligare. Och i hvilket afseende? Jo, säger man, af en sådan religionsfrihet, som det k. förslaget erbjuder kan man icke hafva att förvänta annat än oupphörliga strider och oenigheter, såväl inom familjen som inom socknen och kommunen. Tal. svarade dock härtill, att äfven i de länder, der religionsfriheten i sin största utsträckning eger rum, och der således äfven en fullkomlig lärofrihet finnes, han icke hört så särdeles mycket omtalas dessa beständiga söndringar inom familjer och kommuner, såframt de olika trosbekännelserna blott i lugn få utöfvas bredvid hvarandra. Men detta lugn berodde på deras erkännande af staten och lagen. Så länge deremot de olika religionsbekännelserna icke äro af staten erkända, utan i stället äro föremål för förföljelser, så länge funnes just i dessa förföljelser en näring för en religionsfanatism, som leder till omnämda oenigheteter och strider. Det vore endast der religionsfanatism finnes som en sådan tvedrägt är att befara och bäst frodas. : Men historien vittnade ock tillräckligt, att det är förföljelsen, som alstrar fanatismen, och tal. vore frestad att tillägga, det vi äro :hardt nära komne till detta stadium i: följdefna af vår intolerans. Åtminstone vittnade de skildringar, som vi här hört af några ledamöter af det högvördiga ståndet, om ett : tillstånd i landet af den beskaffenhet, att tal. knapt trodde att man kan befinna sig i ett sämre och olyckligare än det närvarande lag framkallat, hvarföre han ock skulle vilja lägga särdeles det högvördiga ståndet på hjertat, huruvida det tror sig göra en tjenst åt svenska kyrkan och staten, genom ett ibärdigt fasthållande vid den nuvarande lagstiftningen framför den utväg till ett bättre, som det kongl. förslaget erbjuder. Man hade äfven talat om vådorna för staten deraf, att, då flera religionsbekännelser finnas i landet tole rerade, man icke så lätt skulle få reda på till hvilken religion hvar och en hörer, att man härigenom äfventyrade att en mängd personer blifva utan all religion, och att en mängd barn skulle uppväxa, som aldrig undervisades i någon gudalära. Ja, det vore sannt att sådant kan hända och verkligen her händt; men tal. tviflade att af exemplen på ett slikt förhållande flere förete sig inom de länder, der religionsfrihet finnes, än der den icke: eger rum. I Tyskland t. ex., der religionsfriheten i de flesta af dess stater redan länge funnits, hade man, så vidt tal. kunnat erfara, icke haft skäl att klaga ifver sådana förhållanden som de nyss omnämda. Väl hade man deremot åberopat, att de till en betydlig grad existera i England, och detta trodde tal. äfven. Men frågan vore, hurovida icke detta berodde på särskilta förhållanden i England, och det skulle vara intressant att erfara, om icke flertalet af de barn, som i England uppfostras i en sådan okunnighet, att de icke ens hört talas om Gud, snarare tillhöra statskyrkan eller den engelska högkyrkan, än dissenters. För öfrigt hade alla de exempel man framdragit så väl i detta hänseende, som i fråga om de faror man eljest förespeglat, blifvit hämtade endast från de länder, der religionsfrihet egt rum i den oinskränkta grad, att den äfven sträckt sig till en fullkomlig lärofrihet, och derom vore ju icke här fråga och borde icke heller, enligt tal:s förmenande, vara det. Ty, ehuru religionsfrihet, äfven i sin vidsträcktaste bemärkelse såsom innefattande jemväl -lärofrihet i sjelfva verket så väsentligen tillhörde den protestantiska läran, attprotcstantismen. betraktad såsom religionslära, icke skulle kunna förneka lärofriheten, utan att tillika förneka rättmätigheten af sin egen uppkomst, hvilken just skedde genom offentligt förkannande af en annan lära än den allmänt antagna, erkände tal. dock en statens tillika med hvarje. särskilt kyrkas rätt att, såsom ordningsreglor för sitt eget välbefinnande, inskränka denna lärofrihet, enär derigenom icke någon samhällsmedlems rätt förnärmades. Men derföre att inskränkst. m LA mot dem, hvilka dertill förledas. Böter och fängelse! skulle, yttrade han, vara olämpliga; det förra straffet I.