Aftonbladet – 27 oktober 1857, sida 3

7 Be rn lien ERNER Ner rr vr : I vore en katolik, och just denna omständigheten borde hafva förmått den värde talaren att vara något var) sammare i begagnandet af dessa uppgifter, samt ati något närmare jemföra dem med andrasådana. Had: ij hän detta gjort, så vet jag visst att han skull 1 kommit fill ett annat resultat, och med all akt I ning för den värde talaren, anhåller jag at: fåran lägga de af mig erhållna resultaten. Så vida jag icke missförstod Honom, uppgaf han, att i England skulig 1760 hafva funnits 60,000 katoliker, hvil ka år 1845 uppgått till 3,380,000 eller en femtede af hela sammanlagda befolkningen i Emngland oc! Skottland. Jag har i detta afseende rådfrågat d: officiella uppgifterna på sfolkräkningen i England äfvensom åtskilliga statistiska författare. Jag skall uppge mina källor, de äro: MCulloch; en nästlidn: år utkommen särdeles intressant statistik af friherre vön Reden, samt dena bekanta sAlmansch de Göthar Jemför man dessa, skall mar finna följande förhållande: Invånarnes antal i England år 1851 öppgick til 20,919,000 eller i det närmaste 21 millioner; a! dessa finnas icke mer än 1,838,000 katoliker elle: !,; af befolkningen, sålunda icke !,. Ser man till huru detta antal tillkommit, så är det mycket svårt att afgöra om det skett gecom affall från den protestantiska läran eller inflyttnivgar från främmande land. Att ioflyttningar spelat en stor roll i detts afseende är ganska säkert. Såsom exempel ber jzg få åberopa, att då år 1800 uti Liverpool funnos 4950 dit inflyttade irländska katoliker uppgick derss antal år 1833 till icke mindre än 24,000, sålede: sexdubbelt. Enabanda visar sig förhållandet i nästan alla Englands fabriksstäder. I Manchester uppgick de inflyttade irländske katolikernas antal tillicke mindre än 30,000. Ait de irländska katolikerhe väga mycket i detta afseende synes deref, a:t befolkningen i Irland, som år 1841 uppgick till något öfver 8,000,000, år 1851 nedgått till 6,500,000, och man må fästa aldrig så mycket afseende på utflyttningarne till Amerika, så lider det icke något tvifvel att inflytthingarne till England varit högst betydliga. Vill man jemförs katolikernas och protestanternas tillväxt från år 1760 till år 1850, så skall man finna, att då katolikernas antal 1760 uppgick till 60,000 (jag har dock anledning att tro det värå något större) och protestanternas till 7,750,000, utgjorde år 1850 katolikernas antal 1,800,000 och protöstanternas omkring 20 milliover. Katolikernas antal hade under dessa nittio år ökats med 19,000 om året, och protestanterdas med cirka 143,000. Dessa uppgifter äro fullkomligt i öfverensstämmel!se med alla de statistiska uppgifter jag varit i tillfälle! ätt se, och jag vågar då hemställa, huruvida den farhåga, som nämde talare gifvit tillkänna, nemligen att i fall enahanda förhållande i afseende på katolikernas tillväxt i England egde rum; skulle detta land inom 60 år vara helt och. bållet katolskt har något skal för sig. Men jag tror, som sagdt är, att det icke är rätt att jemföra statistiska förhållanden såvida man icke fäster tillbörligt afseende vid de olika förhållanden, som inom de särskilta länderna förefionås, och jag bestrider att häratinnao någon likhet mellan Sverge och England eger rum; ty, utan att fästa mig dervid att af alla protestantiska kyrkor den episkopala står den katolska närmast, eger i England det förhållande rum, att der råder den allrastörstå lärolfriket; det står hvar och en fritt att genom hvilka medel som helst sprida -bvilka.meningar han behagar. Skulle väl förhållandet genom det kongl. förslagets antagande blifva enahanda i Sverge? Den, som kan påstå något sådant, bar antingen icke med tillbörlig noggrannhet genomläst K. M:ts nådiga proposition eller ock icke begrundat dess inoehåll. K. M:t har i sivt förslag stadgat gåtska stränga föreskrifter i afseende på larofriheten. Det är icke för någon tillåtet; vid straff af fängelse till och med ett år;att utom egen församling sprida någon lära stridande mot den rena evangeliska; ingen får genom verldsliga medel söka dfvertala en annan ratt öfvergå från en trosbekännelse till en annan; det är vid strängt ansvar förbjudet för en person, som åtage: sig uppfostran af andras barn, att uppföda dem i annan religion än den Juiherska. Jag vet icke huru man med sädana föreskrifter kan påstå att lärofrihete: på ett farligt sätt skulle komma att yttra sig, i hände!s: K. M:ts proposition antoges. Det är af särdeles vigt att man håller fast för ögonen och icke släpper ur sigte, att denna lärofrihet är genom det kongl. förslaget ganska strängt begränsad, och att det endast äri afseende på bekännelsefriheten som detta förslag vill göra någon ändring. Hvad skulle man väl också, mine herrar, vinna genom bibehållande af det gamla landsförvisnings straffet ? Fleråvtalare idom det högvördiga presteståndet hafva öppet medgifvit, vilket gladde mig att höra, att landsförvisningsstraffet vore förkastligt, att det vore ett straff. numera icke tillämpligt eller stående tillsammans med folkrättens eller moralens fordringar; men i och med samma medgifvande barmar också bifallit den kongl propositionen, ty den är ingeliting annat än en hödvändig följd af landsförvisniögsstraffets. borttagande. -Medger man dettas borttagande; så måste man väl i och. med detsamma erkäpna rättigheten tör dem, som affalla, stt bekänna deras tro, och något annat innehåller icke det köngl föfslåget. Ordföranden i lagutskottet här; eburu han icke delade min åsigt i denna fråga, follkomligt rätt i sitt påstående, att de, som önskat landsförvisningsstraffets borttagande måste, såvida de vilja Vara konseqventa, äfven bifalla detta förslag. Vid remissen af den kodgl. propositionen till lagutskottet yt wrade sig här en ledamot, som äfven vid detta tillförlle haft Ordet, med mycken skärpa om motiverna tillden kongl.. propositioden; han fästade sig då vid et. der förekommande uttryck, att äfven i katolsks länder grundsatsen af religionsfrihet skulle hafva fönnit tillämpning, och förklarade att han tviflade derpå. Jag har hört detsamma så ofta upprepas och i öm et. Österrikes exempel åberopas, att det tor de tillåtås mig att-häröfver meddela några upplysningar. Redan i slutet af förra århundradet fann: enom lag i Österrike den grundsats medgifven, at: et stode hvar och en fritt att öfvergå från en kri sten twosbekönnelse till-en annan, dock vöro för detta fall åtskilliga stränga föreskrifter gällande. Sålunda var det stadgadt att den, som ville affalla, skulle underkastas en lång undervisningsoch beredelsetid; det skulle bero på den själssörjare, söm undervisade honom, att tillåta hans affall. Alla dessa vilkor hafva nu bortfallit och den österrikiska lagen öfverensstämmer på det närmaste med den nu för Sverga föreslagna lagen. Genom en särskilt lag för Ungern af år 1843, som sedermera genom ett särskilt påbud af år 1849 vunnit tillämpning i alla österrikiska länder, är stadgandet för närvarande helt enkelt följande: Öfverång från en kristen trosbekännelse till en annan står hvar och en fritt, som upphunnit 18 års ålder; dervid fästas de vilkor, att hvar och en, som vill affalla, skall infinna sig-hos en själasörjare med 2:ne vittnen, anmäler då sin önskan och skall fy-a veckor derefter åter infinna sig hos själssörjaren och förklara, ätt han står fast vid sin önskan, och då skall själasörjaren lemmascintyg öfver; att han affallit. Vägråt Ha att leinna detta intyg, ega vittnena utfärde ett sådant; Err:ne torde finna, att Österrikes exempel icke kunnat tillämpas af dem, som förkästa den kongl propositionen. Då jag nyss talade om de statistiska förhållandena, glömde jag at. äfven lemna några uppgift r, som, i afseende på katolska och lutherska bekännares relativa tillväxt kunna vara af-statsintresse. I en statistik öfver Tyskland; deri författaren erkänner, att kätolikerna med en särdeles ifver försöka att utsprida sina läror, och hvari han uttalat sin fruktan för dessa försök, kommer han, efter eå noggrann ufdersökting, till det resultat, att oaktadt dessa försök, ha protestanternas tillväxt under dessa senare 20 a 30 åren varit ganska ånga procent större än katolikernas i snart sagdt alla tyska länder. Jag skulle Hafva ännu mycket att tillägga; jag skulle vilja ingå i någon närmare förklaring af den kong! mnreonasitionen och vederlägga 1 frn rt Fre la fn NRA ED a rg AR MA Re! JRR RR RS RU ORTEN gong -— el er Er el är Sr ov EL VR 00 brie