Aftonbladet – 27 oktober 1857, sida 3

förmodade att nämde talare med sitt förslag åsyfta ej affällipgar, utan så kallade förförare eller sådan: villoandar, som sökte utsprida sin falska lärå, och dessa hemfölle under 2 , som handlar om lärofrihet men ej under den 1 :n, com afser bekännelsefri heten. Man vore således ense derom, att man ej kuad: belägga affall med straff, och landsflykten vore d det enda botemedlet; men detta vore både olämp ligt och omöjligt att tillämpa, och det äterstode di intet annat än att tillåta hvad man ej kunde för hindra. Och detta vore just hvad K. M. gjort. Har hade borttagit landsförvisningsstraffet, såsom numer: otillämpligt och lemrat tillåtelse till hvad som ej vidare kunde förbindras; men emellan denna till : telse — tillåtelsen till öfvergång till ett annat kri stet religionsamfund — och-religionsfrihet vore et stort svag, och någon sådan frihet hade K. M. ickt föreslagit. Ännu mindre hade K. M. proklämera någon lärofrihet. 2 i förslaget innehåller tvärt om ganska stränga straff för den,som sökte utsprida vilseförande läror, och enligt denna skulle således behandlas de s. k. villoandarne, som ville påtrugs andra sina villomeningar. Talaren upptog derefter till besvarande några emot förslaget framstälda anmärkviogar och slutåde med den uppmanihg, att man borde öppet och ärligt behandla frågan och ej söka kringgå den på omvägar. Man kunde bifalla eller afslå K. M:ts förslag allt efter hvärs och ens öfvertygelse; men man börde ej återremittera förslaget i den syftning att man skulle borttaga Jlandsförvisningsstraffet, men bibehålla re. ligionstvåoget. Detta vore grumligt tänkt och overkställbart och följaktligen förkastligt, äfven om man dermed vunne sitt ändamål att få frågan för närvarande undanskjuten. Talaren hade bekänt och han bekände att ban gillade K. M:ts förslag, och han skattade faderneslandet lyckligt att ega en konung, nog frisinnad, nog menniskoälskande och nog kristligt sinnad, ått han till. rikets ständer framlagt förevarande förslag. Professor Lindgren: Statens enhet bestrides af ingen; men man vill medgifyva inom staten lika många kyrkor som privatmeningar. Det kan dock icke förnekas, act här finnes en. helig,allmännelig Kyrka, som är grundad på Guds ord. Den talaren, som anförde arianska striden om Guds Sons natur såsom bevis på omöjligheten att i så higa ämnen bestämma hvad som är sanning, misstog sig deruti, att homousianer och homojusianer grundade sina olika åsigter på olika läsarter i nya Testam:ntet, ty dessa mtitryck finnas der icke. Är evangelisk-lutherska uppfattningen af Guds örd den rätta, så måste andra vara mer eller mindre falska, och att eftergifva någotaf sanningen, eller legalisera affallet från densamma, kan då ej varä rätt. En religionssanning kan ej bevisas deraf att ett stort antal bekänner densamma, ty flertalet af jordens innebyggare äro muhamedaner eller hedningar. Den som kyrkan icke genom ordets och förmaningens makt kan bibehålla, eger hon utesluta; att påföljden deraf från statens sida skulle vara labdsförvisbing är teoretiskt riktigt, men numera praktiskt omöjligt. Affällingen bör derföre förlora de medborgerliga rättigheter, som bero af förtroende, alla politiska rättigheter, för så vidt grundlagen det medgifver, rätten ait föra andras talan o. s.v. Konventikelpla katet bör upphäfvas,men i dess ställe en sådan författning utfärdas, som den domprosten Björling i sin reservation föreslagit. I denna syftning önskade talareo, att förslaget härom måtte återremitteras. Tillåtelsen att emottaga sakramenten af annan församlings prest är nu medgifven såsom undantag, men bör ej stadgas genom lag; ty det kan då lätt ge fart åt den villfarelsen, att sakramentets kraft beror af den administrerande prestens sinnesbeskaffenhet Striden-om de gamla och nya böckerna håller på att utdö, och derföre skulle nu en medgifven rättighet att begagna de gamla endast ånyo onödigtvis uppväcka dessa tvister. Friherre af Ugglas. Det må icke förundra någon, om det är med en viss tvekan, som jag uppträder i denna fräga, icke derföre al jag tvekar om hvad jag i detta afseende anser vara det rätta, eller hysd jag bör tillstyrka rikets ständer att antaga, utan derföre att jag vid öfverläggningen öfver ett såvigtigt och betydelsefullt ämne icke känner min förmåga motsvara den önskan jag hyser att kläda mina tankar i ord som ginge från hjerta till hjerta, eller att kunna med öfvertygelsens värme öfverflytta på andra de åsigter jag bär inom mig. Jag vet gaaska väl med mig sjelf; at: jag i detra afseende, synnerligen med hänsigt till frågans v gt, icke eger den erforderliga förmågan, men jag anhåller dock, att rikets ständer måtte skänka några ögonblicks uppmärksambhet till hvad jag går att anföra. Det lönar icke mödan att tvista om innehållet el: ler begreppev af den 16 4 regeringsformen. Ehuru jag erkänner, att jag delar deras åsigt, hvilka tro stt vid denna 8 nedskrifvande meningen i sjelfva verket vdrit att skänka svenska folket en mera omfattande religionsfrihet, än 0dör sota1781 ärs kongl. bref medgifver, så vet jag ganska väl att denna mening icke vunnit någon tillämpning, och om man också aldrig så mycket lyckas bevisa, att 5:s mening varit sådan, skulle-det-likväl icke föra oss ett enda steg, framåt på religionsfrihetens bana. Undersökingen af denna är således, enligt mitt förmenande, snarare hänförd till katsdern eller dispötationsakten, men i sfseende på frågans praktiska lösning har den icke. någon särdeles betydelse: 7 Religionsfriheten sönderfaller, såsöm ofta nämdt är, tredne särskilta afdelbingar, och för att sätta sig in i rågans rätta betydelse; torde det vara nödvändigt att 3örasigreda för hvilket af dessa elemehter mer hu önskar att inför. häri landet. Religionsfrihetens förta afdelning består itrosoch tankefrihet. Denns frihet ir en af menniskans mest oförytterliga rättigheter, let har aldrig fallit någon in, åtminstone inoru den ;totestantiska verlden, att vilja förneka denna rättigiet, äf det enkla skal, att den icke kan förbjädas. Så måste man derotiw vara fullt ense att: tröoch ankefrihet eger rom i Sverge. Den andra afdelninsen äter är bekännelsefrihet, och det är egentligen lemna, :om genom K. M:ts nådiga förslag nu är i råga att medgifvas. Jag får förklars att jag anser oekännelsefriheten vara snart sagdt en nödvändig öljd af troseller tankefrihöten; den som erkänner riktigheten och sanningen af denna senare, måste ifven medgifva riktigheten af den förra; :y hvad ir en tro, som icke vågar yttra sig, som icke eger ätt att uttala sig? Det kongl. förslagets motstånlare hafva äfven medgifvit, att man icke kan beöfva menniskan:rättigbetet ätt bekänna den tro bon ryser, Men att deremöt staten skulle ega en ovilkorig rätt och pligt att stadga en påföljd för ett dylikt 1ittalande af sin tro, och det är i detta afseende som neningarne ärordelåde.s Del som påstått attdetvore jödvändigt för staten att stadga något ansvar vid ;ekännelsefriheten, göra det egentligen derföre att tt annat förhållande skulle, somrdet heter, medföra torå vådor för Samhaällöt ; men det torde våra skål tt närmare undersöka dessa vådor. Man säger att fall bekännelsefrihet. erkännes såsom grundsats, har nan också derigenom öppnat dörren för alla trosbeännelser ; öch mån sätter derigsbom den så mycket mtalade kyrkans enhet på spel. Ingen kan bögre n jag vörda en sådan enhet, ifall den vore möjlig ch tänkbar, ty om det är en lycka för samhället tt vara enigt i afseende på verldsliga förbållanden, un mycket vigtigare ar döt då icke att vara det i enna den högsta angelägenhet; men månne det har isat sig att de lagar, som vi hittills baft för att kyddadenna enhet, varit i stånd dertill?. En ärd edamdt af prelteständet, som i första dågens samnanträd: yttrade sig, har sjelf måst medgifva att enna enhet vore bruten; månne det då kan vara kälått bibehålla en lag, som; på samma gång den r till sin grundsats orättvis, icke förmått skydda den