Aftonbladet – 22 oktober 1857, sida 3

IBV, VB SUIVAARBOT At UPPSRELVGL GUL DETRIRA Skulle ej vid en annan tidpunkt reformen bli vidå svåräre avt genomföra, -eftergifterna vida: större? Är det ett tvång, som utskottet kallar det, att frångå tvånget, så är väl sådant det mest välgörande, det mest kärleksrika af alla tvång. Det vissa är, att då hkasom nu och nu likasom då andarne ej lärå låta betvinga sig. Låtom oss nu ien bastig öfversigt tillse, huru religionstvånget inkommit i den kristna verlden och der kämpat med religionsfrihetens id6.;. En blick på historien skall måhända säga oss mer än argumenter. Under kr stendomens första århundrade visste mad ej utaf något annat religionstvång än det nödvändiga, det heliga, hvarigenom från församlingens gemenskap (icke från statevs) otrogna medleminär uteslötos. Genom Konstantin den stores öfvergång infört des i kristenheten det hednisk-romerska begreppet or kyrkans och-statens olösliga enhet. Nu förföljd och betvingades hedningarne på samma sätt, so förut de kristna, och kejsaren behöfde blott i sin företrädares stadgar ändfa de brottsligas namn, ött slågs mutatis mutandis, som det heter i kanslistil, för att förföljelsen kunde förtgå efter alldeles samma lagar, som haft till ändamål att förkrossade kristnst Emellertid hafva kyrkofäderna ej ord fog Kraftigå till religionsfrihetens försvar. Lactäntius förklara ingenting vara frivilligart än religionen: Aihanasi säger, att det ej är med svärd, icke med lans, icke med soldater, som man bereder seger ät sånningen, utah med öfvertygelser och skäl. Augustinus hade sag att den borgerliga makten icke borde med våld sökt återföra schismatikerna till tron, men man hade re dan då koftmit så långt, att hän måste högtidligt återtaga depå såts. Barbarernas infall i vesterlånden, deras, undergifvenhet för biskoparne, hvilka ent sanimå bevarat den romerska lagen och de sistå spillrorna af den gamla civilisationen, folkvandrint garnes olyckor och oordningar; allt bidrog attfastare tillknytå handet mellan stat och kyrka, hvilket likväl efter hånd måste ge vika för ett allt uppsluk kande ehuru aldrig obestridt påfvevälde, och dötta välde, sjelft en slågs opinionsmakft, förstod under medeltiden leda och: beherrska öpinionen, hvilken under hela denna tid ej fordrade frihet, och detta förkla rar hverföre presterskapet då kunde vara på en gång intolerant och poptlärt, ehuru evangelium talade likå tlårt i 13:deseklet som i våra dagar. I och genorh reformationen var det som teligionsfrihetens ide först visade Sig egentligen verksam i den kristna verldeni Val här man sagt, att Luther och Calvin ingenting gjort för religionsfriheten. Det kan väl så synas, om rhan Blott sör på åtskilliga af deras yttranden; ehörtu hvåd Luther ångär, man åf honom äfven hat många herrliga yttranden för friheten; icke om man betraf tar den princip; som ligger till grund för de! ras Iåror.7 Efter Luther inträdde, som bekant är, er reaktion, men under de7 följande århubdradena set man de andliga väckelser, sorh föranleddes mindrå af vetenskapen än af stdra politiska händelser och lidanden, gå hand i hand med religionsfrihetsbe? greppets utveckling; och tvenne seklers erfarenhet har visat; icke? blott att en statrkan bestå med flera religioner; utan ock, attöjust sådana stater företett den kraftigaste utveckling: Hvad var t, ex. England före 1689 år8 revolution; som der införde religionsfrihet? :Och hväd är det nu? Historien .har lefönat svaret: I UFrankrike deremot hade man efter Nantesiskacediktets upphäfvat.de; som föranledde en lanösförvisning i den störstå skala, — omsider er? hållit den så mytket efterlängtade ehheten: Och hvad blef -följden äf denna seger?! Prester och biskopar med ganska klen tro, ett folk, som ej trodde på någonting. I sfället! för?de så mycket fröktade protestanterna och jansenisterna hade man fått i utbyte så kallade filosofer, deister, atheister. Och har väl i vårt fädernesland, har väl i Sverge efter införandet af 1686 års kyrkolag och 1726 års konventikelplakat den dermed åsyftade enheten kunnat bibehållas? Har icke raka motsatsen inträffat? Har religionstvånget förmått utestänga pietismen, herrnhätianismen, svedenborgianismen, rationalismen, katöligismen, baptismen-och först och sist indifferentismen P A f Man talar så mycket om sekter, men den vVärsts sekteriskbeten.består väl, som en fraösk författare! hr Gåspariny säger, der uti att en besttende kyrka! medveten af sina brister och inskränkande sig till att blott representera en af kristendomens sidor och riktningar, åtminstone icke alla, har den oförsynthe ten att uttala ett anathema öfver allt, som icke är hon sjelf. --Vore det då icke bättre att lyssna tilll hvad kärlekens apostel lärer: Ho är en ljugare utan den som menar, att Jesus är Kristus. Joh. 1. 2:22. Och då denna gfundsanninvg ej förnekas af någon kiisten sekt, torde det vara bäst att med mindre bitterhet anse deras afvikelser i öfriga läropunkter. En katolsk. erkebiskop Fenelon yttrår härom: Låtom oss medgifva tolerans åt alla; icke så attvi gilla all: såsom likgiltigt, utan så att vi med tålamod fördrag: hvad Gud fördrager,. Och då hedningarnes apostel! yttrar: Om så är, att en broder hafver en otrogen hustru, och hon hafver vilja till att bo med Honom, skilje då han icke henne ifrån sig; och om en qvinna hafver en otrogen man, och han-hafser vilja till att blifva när -henne, tkilje icke då honom ifrån sig, så synes detta bud om fördragsamhet inom familjer med ännu -merå:skäl böra-gälla i sfseende å förbållandet medborgare emellan. Rörande bibelspråk: tillämpning på religionsfribetens grundsatser; ber eb berömd författare, Vinet, följande märkliga yttrande: Om ma6j vill meädgifvå samvetsfrihet, så förlora mänga ställen i Nya Testamentet sin mening, och komma att sakna tillämpning. Pröfver allting och behåller det godt är,. Men det är just pröfningeb som man vill vägra. :J vetenicke hvars andas barn j ären, sade den himmelske mästaren till de lärjungar, som af honom begärde. straff emot otron, mer denoe anda är just -.densammaå; hvaraf intoleranser är lifvads Kristus-sadev, till sina därjongar, då ban sände dem ut i verlden: Si, jag sänder eder såsom får ibl nd wifvar! men han borde håfva säg: såsom Wfvar ibland tår. Hai sade ytterligare: Och j skolen värda hdiade af alla för mitt nafinsskulll? men han borde bafva sagt: J skölen baia alla för mit namoas skull, Apostelen Paulus sade: Våra krigbvapen äro icke köttsliga,. Han bed:og sig. -De kristnas-krigsvapen böra ju, vara. desamma med. hvilka jorderikets konungar strida. Hura,oftan, sade der gudomlige :Frälsaren: tillJerusalers stad, hafver jag velat försanila dina barn Jikesom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar. Han borde hafvs sagt: likssom en örn för amlår sitt rof mellan si na klor.s Om sålunda -religionsfriheten; tagen i dess enda sånna betydelse, nemligen såsom en frihet för der enskilte. att utan inblandning af den borgerliga makten uppgöra sin räkning med sitt sämvete och sin Gud, ttan.annan medlare än en gudomlig, om denna frihet visat sig vara den enskildes genom naturen och genom evangelium .tillförsäkrade rätt, om den visat sig vara ett vilkor för de mest välsignelsebringande rörelser ibland folken; den mäktigaste: driffjäder till deras utveckling, äfven i politiskt och materielt hänseende, hvarföre skulle den ädla svenska. nar tionen längre. tveka att afkasta de så länge. burns fjättrarne, hvarföre skulle vi vilja fortfarande förklara oss omyndiga, och icke: äfven höäruti villigt arv sluta 083 till denstora euröpeiska familjen, till der friborna skandinaviska? Skulle vi väl af Kletmodig misströstan till egna krafter, af feg förskräckelse för mötståndarnes förmenta styrka, längre vilja ådagalägga den uslaste af alla räddhågor. den som yttrar sig i förföljelser? Skola vi, som kalla oss Luthers lärJungar, icke förmå visa prof på en gnistaaf den trosförtröstan, som lifvade reformatorn? Skola vi längre äflas att med lagparagrafer söka omgärda vår tro och våra förhoppningar, och för dessar söka ett skydå i sträflagens sköldborg, sålunda förgåtande vår lårofader, honomy som sjöng och som trodde: Vår Gud är oss en väldig borgt, Raänracaontanter Af Svaa rikörR fnlkt vh 240 oo oc