Aftonbladet – 22 oktober 1857, sida 3

AR amet RN Jr TR NR hr.Gripenstedt) från 5500 till 6000 rår rmt, samt slutligen .att anslaget till kongl. teatern höjdes från föreslagna. 30,000 rdr till 75,000 rår rmt: Denna förhöjning förordades. af grefve Björnstjerna; lirr G. Cederschiöld,) Akerman, Gripenstedt och D:-G. Bildt. Dessa herrar anförde hufvudsakligen, att då-eh nationalteater borde finnas; såv5l för det förädlande inflytande .en sådan anstalt utöfvar på sedligheten och smaken, som på det Vi i detta hänseende må gå i bredd med andra nationer! och kunna visa främlingen på hvilken kulturståndpunkt vi befinna oss, men erfarenheten visät att en sådan tester, om den skall upprätthålla en lyrisk scen; hvarken här eller annorstädes kan bära sig sjelf, sk uppstod frågan, hvem skall betäcka den årligen uppstående bristen, antingen allmänheten, konungen eller staten? Allmänheten: borde visserligen i fågon mån dertill bidraga genöm att något högre betala åhörändet och åskäddndet af det lyriska scenetis prestationer, som vu hos os lemnas för ew alltför billigt pris. Den förökåde inkomst;-kom häraf tuppstode, kande likvol icke beräknes Komma att betäcka teaterns deficit, och det återstoöde således ätt afgöra, antingen kotungen eller staten bör ersätta den öfriga bristen. Att kohunhgån alldeles icke-var skyldig göra det sökte man bevisa, dels genom påståendet, att något vilkor: i äfseende på teateris underhåll icke varit fistadt vid den förhöjning i civillistan, som beviljades vid 1823 års riksdag, enär iman i afseende å denna frågå icke Hade ätt hålla sig till hvad dåvarande teåterdirektören friH; Åkerhjelm under debåttens hetta yttrade, utan vid hvad ständernas beslut inöehåller; dels: äfven genom erinran om de dryga utgifter, som -drabba civillistan såväl till följd af den dyra tiden; af hvilken ingen kunde ba mera känning än konungen, af hvilken så många äro beroende, som särskilt genom det bidrag (10,000 rår månadtligen) till kronprinsen-regentens hofhållning, som H; M. förklarat sig vilja utgifva, utan att någön tillökning civillistan, allt detta oaktadt, blifvit begärd. Det funnes således ingen annan än staten, som kunde betäcka teaterns deficit, och att detta skedåe vore ingalunda likgiltigt för staten, ty menskliga naturen vore nu en gång så inrättad, att den fordrar en omvexling af arbete och förströelse, och om tillfällen till ädlare förströelser, sådana en god teater kan erbjuda, icke förefinnas, så blifva förströelserna af lägre art, hvaraf åter individen och således medelbarligen sjelfva samhället måste komma att lida. Här erbjöde sig således ett mera grannlåga sätt att bispringa första hufvudtiteln, är genom i otid väckta förslag om förhöjningar, der de höga personer, hvilka dessa förhöjningar skulle blifva till del, redan hafva undanbedt sig, och det vore tillika ett tillfälle att inlösa de ord af tacksambet och deltagande, dem ständerna nyligen uttalat. Frib. Posse yttrade deremot den åsigt, att sedan monopolet för den kongl. teatern blifvit upphäfdt, vore det omöjligt, att med något statsanslag underhålla dex köngl. teatern så, att den uppfyllde de fordringar man på densamma kunde hafva, enär, enligt hvad excellensen G. Löwenbjelm vid 1840 års riksdag i detta ämme yttrat,: konkurrensen tvang teaterstyrelserna att, liksom minörer, gräfva sig allt djupare under hvarandra n.d i dyn. Det vore derföre icke skäl åt kongl. teatern bevilja ytterligare penningeunderstöd, utan yrkade friherren, att det måtte förblifva vid hvad utskottet föreslagit. Hr Gripenstedt invände häremot, att just den omständigheten, att nationalteatern icke fn och icke bör konkurrera med de andra teatrarna och såsom frih. Posse yttrat, gräfva ned sig i dyn, utgjorde motivet hvarföre densamma borde med statsmedel understödjas. Hr Fjerta fann det naturligt, att sådana åsigter, som: dem frih. Posse uttalat, skulle här låta höra sig, då hsn hade sett på: hvilka helt och hållet falska motiver prosten, Söderberg had2 grundat sin motion om: förhöjdt anslag till :eatern: Molionären hade nemligen yttrat, att sbland de sköna konster, som isynnerhet voro i behof af omvårdnad och ledning från statens sida för att ej urarta, komma på villovägar, förfalska. all savn, på estetiska grunder hvilande smak, och, hvad som vore. värre, bland folket sprida Jösliga och orena begrepp i det som rörde sedligheten, intoge oyvedersägligen den dramatiska konsten första rummet. — Mot en så grundfalsk sats kunde tälarea icke underlåta att på det kraftigaste protestera. Der uttalades nemligen, att börja m-d, en absolut fördömelse öfver alla genom allmänna medel ej understödda teatrar. uru obefogad. och orättvis en sådan fördömels vittnade dock både förra tiders och vår egen erfarenhet. Tal. ville t. ex. erinra, att då Shakespeare skref sina arbeten och genom dem illustrerade den dramatiska konsten, var det icke för någon subventionerad s. k. nationalteater han diktade. Om satsen vore giltig och om allmänheten verklige :bade ett sådant begär att grafva ned sig f dyn för att sola sig i oreblighet, skulle denna säts äfven vara tillämplig på alla andra konstproduktioner, t, ex äfveö på litteraturen. Nu vittnade likväl erfarenheten, att de litteraturens alster, som erhålla den största spridning ocH med störstå bögärlighet läsas, just äro sådana, som ega ett högre sedligt. och konstnärligt värde. Vore väl förhållandet annorlunda; med konsterna och särskilt med teatern? Talaren påminde hususom -exceilensen: Löwenhjelm, då han vid.1840 års riksdag kämpade emot upphäfvandet af-kongl. teaternsimonopol, skämtande yttrat: Mina herrar, om på samma afton gifves på den ena teatern ett stycke af Shakespeare, på den andra en skandalpjes, så går allmänheten, så gån I;mina hrr, så går jag själf och ser skandalen!. kopgl. teaterns monopol hade nu vatit upphäfdt i 27 år, och hvad vittnade erfaredhetem om-denna tid, under hvilken lera enskilta tebtrar stått bredvid den subventionerade? Jo; att de enskilta teatrarne ingalunda stått den sistnämde effer i afseende å värdet åf de arbeten, som å dem blifvit uppförda, och stt om man gjorde! sig närmare underrättad å den ena sidan om antalet af: uppförda originslarbeten samt stycken af högre värde, och å den andra om antalet af stycken ataf en något tvetydig södlig halt, son å våra teatrar varit synliga, så vore det icke så rlldeles. afsjofdtjärt jemförelsen hvarken i ena eller andra hänseendet skulle utfalta till den af staten och konunsen ganska rundeligen understödda kongl. teaterns ördel. För sih del: trodde talaren, att! direktörerna måste fästa sig vid hvad som bar utsigt att något varaktigare kunna bålla sig uppe på scenen; och detta ir obestridligen sådana ärbeten, som verkligen ega ett estetiskt-och moraliskt värde. En brist förefunnes visserligen för närvarande öfverallt i verlden på goda hya stycken, och valet af arbeten att fylla repertoiren vore derföre ganska svåri; men det vore orätt att påstå det teatrårnes styresmän söka orenighet; ty talaren var förvissad att de verkligen söka let. bästa, som står till buds. Hvad den pu ifrågasatta förhjningen angick, trodde alaren ått med god hushållning skulie ett årligt birag af 50,000 rdr rmt från siatens sida vara tilläckligt för teaterns behof, men då ban erkände giligheten af de granvlagenheisskäl,. som blifvit anragna för beviljandet af det högre beloppet, 75,000 dr rmt, så ville han ej motsätta sig detssmnia, Hr. Lilliehöök redogjorde slutligen för de Skäl, söm ikterat utskottets beslut, Å ena sidan hade motioer blifvit väckta om upphörande af allt anslag till eatern, å den andra hade förhöjning i nuvarande nslag blifvit begärd. Utskottet, som äfven måste afva afseende på sparsambetsskäl och ofta mäste fstyrka snslag, hvilkas behöflighet det erkände, häde åledes ansett sig gå en medelvag, då det föreslog uvarände anslagets bibehållsnde. ; Derpå deviljades, utan votering, den till 75,000 får mt årligen föreslagna förhöjningen i teåterns änslag. Slutligen föredrogs och bifölls sammansatta lagch ekohomiutskottets betänkande nir 37, afstyrkande n mängd väckta förslag till ändringar och tillägg ti de om skiftesverket i riket gällande föreskrifter.