Aftonbladet – 9 oktober 1857, sida 2

Godt! Jag slipper då sakna dig längre.n Sedan mise Jag öfverräkna det bär duktyget, damastdustyget, fiat, dyrbart damast, må -du tro! Dukarne af hel bredd: och i hvarje servet salig Klangs och mitt vapeninväfda. De äro för mycket värda att ej taga noga vara pån aOch emellertid skall jag sitta ensam hela Guåslinga förmiddagen ? Jag har gifvit dig inventarielistan på allt det bohag, som från denna dag är ditt. Den kan du omöjligen hafva hunnit genomgå. Snart kommmer väl också inspektorea upp, som jag låtit tillsäga honom, för stt lemna alla de ekonömiska upplysningar och redogörelser, som du kan fordra, Är det i öfrigt något du befaller ? Befaller? ... Nej, tillade Falk, med ett leende på en gång sorgligt och litet irroniskt, jag befaller ingenting, hvarpå han drog sig tillbaka ur den skumma skänken. i Hvilken förvandling! sade han vid sig sjelf, vid det ban åter inträdde ide nyss lemnade rumn en, hvilka oaktadt den mängd praktfulla möbler som uppfy!de dem, (ty för defina slags lyx hade v. Klang haft mycken svaghet) föreföllo honom tomma 09 ödsliga: Hvilken förvandling! Och han stannade på den punkt, der han ch Amalia så nyss inför Gud lofvat att älska hvarandra i höd och. lust, År:detta den .ljufva, ömma flickan, som jag för tio år sedan drömde mig såsom mitt lifs lyckliggörande engel ; är det den hulda älskande qvinnan, som, med mi.net af den trohet vi en gång svurit hvarandra, kom att uppsöka mi. i min obemärkta enslighet för att återknyta löftets brustna bazd? Med ett ord, är det Amelia, mitt hjertas åte:funna flaroma, som står der, midt ibland silfver, duktyg och glas, kall för mitt behof af hennes sällskap och liksom fängslad vid deisa döda ting? Barmhertige Gud, vilka medtäflare om hennes hjerta! Måtte himlen förlåta det I men förr vill jag ha en mensklig rival, som jag kuäde hata, straffa med min hämd, förjaga från min tröskel, än denna liflösa makt, som