Aftonbladet – 9 oktober 1857, sida 2

innehafvare; Har denna vigtiga åtgärd blifvit -vidtagen, synes det oss:likväl icke kunna dröja länge innan man erhåller officiel be-kräftelse derpå. Jemie denna fråga, om det styrelsesätt som bör införas i de indiska besittningarne för at: återstä!la ock befösta det britiska väldet derstädes, här man lifligt debatterat en annen, på hvars besvarande ligger icke ringa vigt i afsesnde å möjligbeten af och de relativa svårigheterzra vid resningens undertryckande. Detta är frågan, i hv-d mån upproret sträckt vig äfven till andra samhällsklasser i Indien än svilitären. Den belysning de sista underrättelserna kestat äfven öfver denna fråga, bar varit allt annat än. lugnande. . Då Disraeli, första gången i parlamentet påstod, att det indiska myteriet icke var blott och bart en soldatrevolution, utan. hade sitt stöd hos massorna, hånades han dagligen af regeringens organer inom pressen för sin fruktsamma uppfionivgsförinåga. Sedan dess hafva uti bref från Indien märkvärdiga ljusskymtar fallit på den infödda befolkningens hållning. Man kan i intet fall påstå, att densamma, kanske med undantag af några få framstående notabiliteter i hufvudstäderna, betraktar revolutioner med den afsky, hvarmed en konservatif medelklass i Europa skulle betrakta en anarkisk uppresning. Det förstås af sig sjelft, att de mer istellgenta bland binduerna erkänna, att den militära resningen icke har någon framtid och att de följaktligen både fördöma och beklsga densamma såromett dåraktigt företag. Det är dock långt ifrån ett sådant omdöme till den lojala sympati för den engelska härens lidanden, hvilken man i England pådiktar hinduerna. Hvad landtbefolkningen atigår, så ha Prese och Herald för närvarande den bedröfliga tillfredsställelsen. at: kunna hänvisa på en mängd faktiska bevis för de hindostarska böndernas illojala stämning: Sålunda frågar Pcesa : bland annat: Om byinvånarhe äro så fria från all delaktighet i. denna stora sammansvärjaing, bvedan kommer det sig då, att den-väg engelsmännen framtågat betecknas — efter en engelsk officers egen utsago — af infödda, dem man sör hängde, fyra och fem i stöten, uti träder invid lendsvägen? Massan af folket torde vara ganska lojal; men af nvad anledning ha vi nspärrat så många konungar, Nawabs, Rad.chahs, Ranis och Mulwis? Väl icke för de: ras trohet heller? .— Herald oterar ett halft dussin bref från officerare, af hv:lka man finner att redan i början af Juni månad än hör än der hela byer blifvit nedbrända och iavånärne måst afrättas dussintals, emedan de hböllo med rebellerna. Äfven Daily Newäi anmärker: Man har sagt oss, utt uppresningen skulle vara blott ett soldatuppror. Sant! de infödda soldaterna bilia den stora massan af vår aktiva armå, -.men hvar befinna sig bland de infödda våra verksam a vänner? Man läge. svaret derpå i brefven från de engelsmän, soma undgått blodbadet. Öfverallt på sin flykt funno de några få vänligt, många fientligt sinnade, och flertalet ytterst likgiliga, Och de funno, att till och med de, som voro vänligt sinnade emot dem, läto bestämma sig dertill blott af motiver, som hade sin grund i det individuella medlidandet; att de fruktade, det deras välvilja kunde blifva allmänt bekant-och för dem medföra faror. Det rädda och förstulna sätt, hvarpå man gick till väga vid :med lelandet sf den: ringastehjelp åt de engelska flyktingarne, utgör en anmärkningevärd företeelse, som iakttogs så väl hos de burgna och inflytelserike -infödva, som bland de fattiga och värnlösa byinvånarne. Öfver denna ömtåliga fråga, antisgen upptoret, såsom -regeringens organer inom pressen vilja låta påskina, blott är ett militärmyteri, eller om det, såsom af ofvanomförmälda fakta tyckes blifva alltmer tydligt, utgör en verkbg folkresning — öfver denna fråga yttra sig regeringens egna ledamöter, då de personligen uppträda och tala i ämnet, med den största försigtighet. Skattikammarkansleren sir G. C. Lewis, som nyligen uppträdde vid ett meeting i Kington, förbigick sålunda egentligen denna fråga, ehuru: han af Nena Sahibs bekanta proklamation tog sig anlsdning söka ådagalägga, att uppresningen icke hade sia grund i några folkets klagomål öfver den engelska regeringen, utan i stämplingar af intriganter, som, under förevändning att folkets religion sväfvar i fara, söka fullfölja egennyttiga, allmänförderfliga syften. Sir G. C. Lewis ansåg således, att vid sträfvaudet att undertrycka resningen vore det.ieke fråga blott om en engelsmännens strid mot muselmän och hinduer, utan om civilisationens strid mot barbariet. Och han omrämde i sammanhang härmed den skildring, en rån Delhi undkommen inföding lemnat af. det förtryck och de våldsamheter, som befolkningen i Delhi nu måste uthärda från det berrskande partieis sida. -Man kunde deraf sluta, anmärkte skattkammarkansleren, utihvilket tillstånd Ostindien skulle räka, om engelska regeringens skyddande makt upphörde, och hån sökte med anledning deraf bevisa, att det är engelsmännens plikt både mot Indiens egna invånare och mot civilisationens heliga sak, att återställa det britiska väldet i Ostindien, af hvilket välde han ansåg detta land skörda långt större fördelar än England å sin sida droge af dess besittning. ÖS RR STARTA