Aftonbladet – 7 oktober 1857, sida 3

handlats. , (Insändt.) Bör rektor. vid :elementarläroverken blifva permanent? Insändaren, som tillhör elemeitarlärarnes klass, har med lika stor tacksamhet som glädje af tidninr garne erfarit den välvilja för elementar!äroverkent lärare, som. höglofl: statsutskottet behagat visa genom att icke allenast bevilja, utan äfven föröka de löneförmåner, som af Kongl. Maj:t i nåder blifvit åt dem föreslagna. Insändaren; skulle visserligen ön: skat, att högsta graden.af adjunkternas löner blifvii bestämd -till-omkring 2500 rår i stället för 2000, så att den åtminstone något öfverstigit yngste lektorns lön, en öoskan, som, synes grundad på ett billigt och rättvist erkännande af adjunkternas trägna, mödor samma och för ed grundlig bildning vigtiga verksamhet; men lärärne; hafva emellertid ramtligen redan allt skäl till tackssambet; och det vare stlunda långt ifrån att insändaren skulle vilja yttra något ogillande af statsutskottetg,beslut. i detta afseende. Men det är en anvan punkt i utskottets be.lut rörande elementarläroverken, com påkaller ett synner: ligen -alivarligt begrundsande i sista instans, enär den är. åf synnerlig vigt-för hela elementarläroverkets väl; och det är härpå, som insändaren anbåller att för tillfället få fästa uppmärksamhet. I de få ord, hvarmed de allmänn : tidningarne omtalat nämda utskotts beslut i fråga om elementarläroverken, står nemhgen antydt, att utskottet beslutat ait en permanent styresman skulle tillsättas vid. hvarje fullständigt läroverk. Förmodligen menäs med styresman, detsamsma som rektor. Bör nu en rekior vara permanent, för lifstid elle: icke? Det är denna fråga, som irsändaren åtminstone vill framställa, om ban ock sjelt ej lyckas nöjaktig. besvara densamma. Att den är af utvmeordoatliig vigt för lärovörkes, torda en hvar, som något känner ställningar och förbållanden inom dem, utan svårighet medgifva. Ea rektorskall nemligen i första hand öfvervaka det helas gång och tillse, att ej mindre lärare än lärjongar fallgöra hvar och. en. sina plikter och åligganden. Sjelf lifvad af nit och kärlek till sitt kall, skall ban lifva det hels; från hönom, om någon, skall lif och rörelse till maskiveriets enskilta delar utgå; kommer något i olag, skall han veta att än med lätt, än med kraftfoll band återställa allt i sin ordning. Härtill fordras icke så mycket lärdom, som uthållig vilja, kraft, mod, babiLif6, -vaksamhet och rörlighet så till kropp som själ. Men dessa. egenskaper — har man. ens rätt att förutsätta dem hos-den gråvade, eller är det icke hos medeläldersmannen, om någon, som de kunna finnas förenade? Härmed är ock i sjelfva verket den framkastade frågan besvarad med nej. Ty låt ock den permanente rektorn, då han dertill utnämnes, besitta alla. uppräknade egenskaper, så blir han dock en gång gammal och följaktligen till rektorsbestyren föga skicklig. Han kan ock redan vid utnämningen bafva till rektorsbefattningen varit blott medelmåttigt qvalificerad, såsom blott och bart den jemförelsevis bäste, eller den yngste, eller den om erhållande sf befattning och lön angelägnaste o. s. v. af de Järsre, eom, då funnos att välja emellan. Han kan ock bafva varit rentaf. otjenlig och hans utnämnande berott af ett alltför sent insedt eller ångradt misstag:och ofverskattande af hans förmåga. I hvilket af alla dessa fall som helst skall man förr eller senarö för läroverkets eget bästa önska sig ett ombyte, mer förgäfves. Hans permanens sitter på sin rektorssiol måhääda lika orörlig och overksam som orubblig: sedet eternumgue sedebitn. . Lagen berättigar bonorr att sitta der; ålderdomen säger honom icke, att h np är för gammal; ty: hvilken gammal har änno arsett sig sjell för gammal? Egenkärleken och framförallt rektorslönen tröstar honom, i händelse:att nägra ohemvla ord om oduglighet skulle nå hans öron. EmelJertid kunna stora förändringar vid läroverket hafva ioträffat sedan hans anträde till rektorsbefattningen. Unga, -kraftfalla lärare med vida större medfödds egenskaper för lärareoch rektorskallen, än den gamle någonsin kubnat sig förvärfva, bafva måhända under tiden vid Iäröverket inträdt, bland bvilka det skulle vara en lycka både för läroverk och lärare, om det tillätes att pu välja en rektor. De kunna visserligen, dessa yngre lärarekrafter, äfven på den plats de innehafva, gagnande verka, det medgifves; dock vittnar erfarenheten, att, der rektor sjelf försjunkit till liknöjdhet och slapphet och, i stället att stimulera, sjelf, måste stimuleras;: der; förlamas ock den enskilte lärarens krafter, der blir ock det lilla, som der enskilte läraren i trots deraf kan verka. för skick och ordning; för honom sjelf ganska idyrköpt, enär han, såsom mera af inre drift än yttre Jag uppfördrad till ett verksammare uppträdande, lätt kommer i.spänåt förhållande ej mindre till den indolente rektorn. och hans parti, än till sjelfva ungdomen, och följaktligen förr eller senare mäste ledsna vid sitt otacksamma arbete. Det torde icke böra förtigas, att till och med den tid af 5 år, för hvilken, enligt den nya skolstadgan, rektor bör utses, icke blott af ins. sjelf, utan äfven af alla, hvilkas tankar han i detta afseende förnummit, ansetts. nog lång, och att 3 år i allmänhet sybas vara den tid, utöfver. hvilken rektorsembetet ej bör på en gång utsträckas. På denna tid bör inger binna tröttna, men väl hvar och en tillräckligt hinna öfientera sig och ådagalägga, om han till rektor duger, eller icke. Har man gjort ett dåligt val, ärb 3 år ingen evighet; har man åter gjort ett gödt, så kunna ytterligare 3 år snart tilläggas 0. 8. V., ändå till dess summan blir för stor för åldriga skuldror, då en-yngre träder i stället under bördan. Hvilken annan olägenhet, än den af oftare förnyade rektorsval eller förslag (som, inom parentes:sagdt, böra öfverlemnas åt hvarje läroverks kollegium i sit helhet) möjligen kan följa af ett sådant arrangement, kab ins. sannerligen icke inse; men väl inser han olägenheterna af rektorsembetets permsuens; och de betänkligheter, som han tagit sig friheten framställa, äro icke gripna ur vädret, utan ur verkligheten samt egen och andras mångåriga erfarenhet. Ins, kan ock sannerligen icke för sin del finna något annat egentligt skal, hvarföre rektor borde blifva permanent, än möjligen det, att den en gång valde kunde. sedan så mycket mera sjelfständigt och oberoende handla. som han jakba Vakxfla tänka nå nå