Aftonbladet – 28 september 1857, sida 2

a Jag kunde visserligen invändt, att menniskornas okunnighet, låster och dårskaper skapa största delen af deras elände; men det der var ett alltför vidlyftigt ämne att nu afbandla med skeppare Jarl, och mycken sanning låg i alla fall qvår till grund för hans uppfattning, Jag nöjde mig derföre Med att tiga, och gubben fortfor efter en stund: Vet herrn, jag tycker, när jag tänker på den der saken, att de stackars qvinfolken äro hra olyckliga, som det nu är. Men sant är det ocks3, att de äro ena sqvallersystrar, latmaskar och dåliga på många sött, och fastän vi tycka att vi skulle kunna sköta 085 sjelfva, så förderfva de 0ss också. Vore de bättre, så vore vi bättre med; men se, man kan icke hsller begära att de ska kunna ha lust dertill, då de jemt se dem, som äro flitiga och ärliga, ha det sämst., Jag hade verkligen haft god lust att utbrista i skratt vid åhörandet af skep; are Jarls upptäckt, hvilken vriden och vänd på mångfaldiga sätt fylt hela -böcker för låoga tider sedan, på samma gång jag anade riktigheten deraf, att en stor sanning sällan bär någon frukt förrän den blifvit funnen af hvar och en särskilt, och en stor reform icke grundad eller verkstäld, förrän nödvändigheten deraf bevisats genom alla sinnens benägenhet att mottaga den. Nåväl, huru kom ni sedan i de omständigbeter, hvari jag nu ser er och er stackars dotter ? frågade jag, då gubben helt tyst fortfor att fundera på qvinnans förädling, Åh det gick som det brukar gå. Så länge Marianne var ung och vacker, så mådde vi väl; men hon ble! sjuklig och ful, fick ansigtsros, eller hvad det var, som alldeles förstörde henne, och vi blefvo tiggare. Men sådana fruntimmer kunna ofta få en ryggad ställning på sin ålderdom ?