Aftonbladet – 28 september 1857, sida 2

:Orfogande oeh det högvoördiga ständet inga biktstolar. Att tvånget är en förmån, och fribeten för förnuftiga varelser — till hvilkas antal qvinnan, väl ändå lärer, få räknas — en olycka, hörer till dessa satser, som i alla länder och tider upprepade till fördel för förtryck af alla slag, vederlägga sig sjelfva. Vi hoppas. att -presteståndet nu, liksom vid förr: riksdagen, . mera: måtte lyssna till förnuftet af kristendomens upplysta: fordringar; än til: sådsna röster som. de fyras i laguiskoitet. Vi fästa våra: läsares särskilta uppmärksamhet på den märkeliga öfverläggningen i det:s ämne inom bondeståndet, för hvilken vi pi ett -nnat ställa i detta blad, så vidt utrym för dagen .medgifver, meddela en utförev. odogörelse. ligare res 08 — Att böra. den, som ärrädd, sjungaset munter visa, och se den, sam, i sitt äcke skamflat, sätta upp en oförekan: ds fräck oc hånande uppsyn, är någonting icke ovanligt, Man kan numera snart sagdt dagligen se p;! på det senare slaget af dissimulation hos Sve ska Tidningen; it Amra s Vi tro i sjelfva verket icke; att det finnes många som jubla öfver dem utgång regeitskapsfrågan erhållit på riksdagen. Sjelfva den höga: persofi; som genom riksdagens beslu blifvit bekläddmed-fullkonungslig makt och myndighet, skall utan tvifvel! inom 2ig beklega, att den kungliga maktutöfaingen skoja? för honom. inledas på ett sätt, som icke är särdeles egnadt attstärka tron på den fullkömligt örubbliga be!gden af de konstitutionella stadgandena. Regeringens ledamöter böra: naturligtvis -vara mycket tillfredsstälds öfver att ha sluppit ur den klämma, hvaride hade försätt sig, och på samma gång åtminstone för tillfället från det stora ansvar, som de gerom regentsk psförslagets framlögpande hade iklädt sig; men icke tro vi, att de jubilera; och vi-skulle till och med föreställa oas, att svenska -kronans främste rådgifvare aldrig ut:n en viss inre förlägenhet skall Kunna tänka tillbaka på denna Baka ber deles oroligt, att bland dem, som vid frågans åfgörarde inom: stånder bildade majoriteterna, et? betydligt antal finnes, söth ehuru de läto sin -åsigt om hvad som för ögonblicket vore pyttigt ocH nödigt besegra sina betänkligheter, dock visst icke äre hugade attuppstämma några segersånger. 3 2 Men den, sor jubilerar, den, sot stötet i baeun och trumpeter, den, som med käcstutmeneatideörd tyckes för sig fordra den triumfaliska äran, det är Svenska Tidningen. Vi ha redan antydt vår tanke, att dessa rent af cyniska triomfrop och glädjeutbrottäro ämnade ätt öfyerskyla en viss blygsel, från hvilken Svenska Tidningei icke rätt kan frigöra sig. Och om Sveaska Tidningen icke ör skamflat, så borde hon åtminstone vara det. Hon har alltid utgifvif sig sisori en kämpe för det beståendes såsom den der noza aktar på helgden af det lagligen bestämda, och hyllat den satsen, ått man måste hysa stora betänkligbeter för förändringar i efsamma, äfven bestämda fördelar derigenom kunna vVitnas och då förändringen kan ske på fullt laglig väg; Vid riksdagens början ordade Svenska Tidningen bevekligt för det hyilande prinsregeringsförslaget och menade, att detsåmma, äfven om det. vore behäftadt med en eller annan formel brist, borde antagas, emedan man eljest vid konungens inträffande sjuklighet ickö egde någon annan laglig utväg att gir pa till, än den besvärliga och förhatliga interimsregeringen, Då hr Dalman, sedan det hvilande prinsregeringsförslaget redan var förkastadt, i ett större sällskap af liberala riksdagsmän. framkastade den redan under debatten å riddarbuset rörande nyssnämda förslag framstälda åsigten, att man, i händelse af fö:fall-för konungen; skulle genom en lex inl Ja, om de äro kloka och veta att begagna sin tid, men Marianne var alls icke klok. Många gånger förmanade jag henhe att spara något af hvad hon fick, .men hon uppsköt alltid dermed, och påstod att det icke räckte. Och sedan tog hon emot en hop unga pojkar, som förderfvade hennes rykte med sina vislter, och gjorde att den rike, och, förnäme gamla herrn, som underhöll henne, slutligen öfvergaf honne. Det är väl sant att en -annan efterträdde honom, men hon gjorde åter få samma sätt, och slutligen, sedan hon länge egat sjuk, blef ingen annan råd än att-sölja all: byad vi hade, och Marianne hyrde en fruktbod, men det gick illa. Efter som hon blifvit uttagen ifrån barnhuset af en fru, som bakade bakelser, hvilka hon fick gå omkring med, så hade hon lite kunskap om sådant, och skulle nu fö:söka dermed, men äfven detta kunde ingen lefva af; då flyttade vi bit och jag började lappa skor, Marianne bakte icke längre bakelse sjelfy utan sålde i stället vid gathörnet åt en annan; men sjuk, som hon var, tålde. hon icke sitta ute i kylan hela vintern, utan blef sängliggande, så att flickan fått sitta der i stället och vi... Ett qväfdt rop bortifrån sängen afbröt gubI ben och drog våra blickar ditåt, Jag trodde: mig se ett spöke. Den sjuka hade rest sig och satt upprätt. Henneslånga hoptofvade hår bängde omkring den magra och nakna halsen, ögonen voro glasaktiga och stela, och omkring de sammantryckta läpparne : åg en blodfärgad fradga. Rysande vände jag mig bort i första ögonslicket, men sansade mig genast och steg upp ! ör att ovilkorligt skynda till hennes bjelp; men innan jag hunnit till henne, föll hon ungt tillbaka på den hårda och smutsiga ! vädden. . : j Vill ni icke att jag skall gå efter en läka