Aftonbladet – 25 september 1857, sida 3

stokratiskt intresse som 1809-års lagstiftare vid fall v interimsregeringar föredrogo statstådsregeringen. Ehuru regeringen eadast föreslagit att kronprinsen skulle uader konungens sjukdom föra irikssiyrelsen efter regeringsformen hade utskottet tillagt orden: med konungslig makt och myndighet. Detta famn tala ren dock ingalunda ianefattas i den köngk propositionen... Han trodde derföre grannlagenhet för koaungen bjuda, liksom det förmodligen öfverensstämde med kronprinsens önskningar, att icke alla kungliga prerogativer frånloges konungen. Då ständerna vid denna riksdag redan aniagit till hvilande ett fördag, som, i de fall då tronföljarea är regent, stadgar, att han ej må adeligt stånd och värdighet förläna eller till grefligt eller friberrligt stånd upphöja eller riddarevärdighet utdela sämt att alla förtroendesysslor endast tills vidare kunna förvaltas af den regeoten dertill förordnar, föreslog talaren att, med denna inskränkning som är af ringa betydenhet, borgareståndet måtte, utan afseende på konstitutionsutskottets uppfattning af hvad grundlagen för ifrågavarande fall stadgar, uppdraga åt kropprinsen att uader konungens sjukdom föra riksstyrelscu. Hr Almgren erkände sig oförmögen att sjelf tolka grundlagen, hvarföre han i detta fall satte förtroende till de. insigtsfulla män, som i konstitntionsutI skottet tillstyrkt detsamma, och trodde han, att om ån grundlagens stadgande kunde: något olika tolkas, borde de-betänklis heter, som deraf -kunde -uppkomi may få stå tillbaka för: den tvingande: nödvändigheten, så mycket hellre, som man var-lycklig nog att kunna öfverlemna riksstyrelsen åt en furste, om hvilken man kunde vara förvissad, att han skulle förvalta den till rikets sanna bästa. Hr Almgren slöt derpå med ca välönskan för, vår älskade kropprins; Hr Stenqvist trodde, ati om man öfvervägde innehållet af 740 och 91 BR. F4 bletve! konklusiohen jovilkorligen den, att ständerna ej nu kunna grundlagsenligt uppdraga riksstyrelsen åt kronprinsen. Reigeln vore således gifven, och utskoltets advokatoriska framställning; kunde ej börtresonnera den. Meningen iregel vore så bjudande, att ej tvingande omständigbeter kunde Hödga till undantag, och då sådana tvinigande omständigheter nu vore för handen uti angeJägenheten att uadanrödja vådorna och olägenh-terina af interimsregeringen, så ånsåg sig hr Stenqvist på dennå grund böra biträda förslaget. ; Hr Rudling fann grundlagen icke innehålla något förbud för: konungen att afstå från riksstyrelsensoch för ständerna att om densamma i sådant. fall förfoga; dlikväl erkände han, att om 91 R. F. skulle tolkas strängt efter; bokstafven, kunde. den möjligen anses lägga ett hinder-i vägen för: nu föreslagna åtgärd. iDock trodde hanett:om räsn-såge på grundlagens imening, mötte icke hinder för förslagets bifallände, ioch förklarade hän, att om han möjligen härutinnan amisstogersig, vore det ej en uppsåtlig, utan ensyaghetssynd. ä ; j ; Hr Wallenberg förklarade sin uppfåttning af diskussionenvara, att hinder ej mötte i grundlagen för bifall till den föreslagna ätgärden, och han trodde att under sådant förhållande, och då goda skäl blifwit anförda å båda sidor, man vore berättigad att följa sin öfvertygelse om hvad som-vore rätt. Hyste han ej den öfvertygelse, att grundlagen ej lade hinder i vägen för bifall, skulle han ej röstat för förblaget, ty att, såsom en talare yrkat, göra en lex in casu i strid not grundlagen, ansåg han högst betänkligt. F Hr Frick gillade ej alldeles utskottets motiverj men: biträdde dock det resöltat, hvartill utskottet kommit, och var öfvertygad, att.åtgärden vär bådeangelägen pch nödvändig. Hr, Gråå trodde det icke ha lyckats hvarken för utskottet eller under diskussionen att på ett tillfredsställanda sätt ådagalägga den föreslagna åtgärdens öfverensstämmelse med grundlagen. .Dsremot ansåg br Gråå den förste talaren ha fullt utredt att grundlagen verkligen lägger bestämda hinder mot densamma. Hade talaren blott: haft avt följa sina persgonligå Öönskaingar, så. skulle han utan tvekan ha bifallit förslaget, ty han vore öfvertygad, att det skulle lända till rikets, nytta; men då han fann grundlagen uti de på förevarande fall tilimpliga 40 och 91 5 lägga ett bestämdt hinder:deremot, vödgades han motsätta sig förslaget. Riksakten gjordes ingen ändring. i hvad nämde 55 stadga, och kunde således, intill dess 12 månader förflutit, riksstyrelsen ejgrundlägsenligt föras antorlunda än af. interimsregeringen. : Detta vore visserligen förenadt med olägenheter, men att. några vådor deraf skulle uppstå, kunde taaren ejinse. Erfarenheten vittnadt tvärtom motsatsen, och skäl förefunnes således ej ati stifta en lex-in casu. Hr Gråå förutsåg dock att majoriteten skulle blifvaaf en annan åsigt än han, och han instämde terföre i hr Ekholms yrkan om återremiss, på det åtminstone orden med full kogucgslig makt måtte utteslutas. Bondeståndet. Johan Johansson från Skyberga anförde derefter: Den tydning af grundlagen :konstitutionsutskottet i detta betänkande försökt är: så ny, så djerf och med afseende på prejudikatet för framtiden så våd: lig, att det är representantens plikt att underkasts densamma någon granskning. Att taga till utgångspunkt den: brådska, hvarmed grundlsgen blifrit för faitad, är att förminska förtroendet till denna lag: något som allraminst konstitutionsutskottet bort låa falla. sig -till;last. Försöket att resonnera bori stadgandet om grundlagarnes tillämpning efter ordaydeisen är lika olyckligt. Detta stadgande qvarstår och kan 1 detta fsllicke förstås på mer än ettsätt10 S regeringsformen säger. Blir. konungen så sjuk, stt han ej regeringsärendena vårdar, förrätte statsrådet styrelsens5och 7 rikssakten, att vid alla de illfållen, då, efter Sverges och Norges gruadlagar, rikets i styrelse föres af statsrådet, skola bgge: ri kenas statsråd föra den. Jag, frågar: kunna dessa stadganden förs.ås på mera äncett sätt? är det möjligt att advocera bort sålene klara uttryck? Nej, de bemödsnden, som i denva syftning hafva blifvit gjorda så väl af hr justi ieministern som af konstitutionsutsköttet, ådsguägga ner än tillräckligt omöjligheten. Först om sjukdopen forifarit i 12 månader, inträder representatiodens rätt att bestämma öfver styrelsen; och konunjen kan lika litet som! bågon annan ehom sitt med vifvande förkorta den tid, soma sålunda erfordras för tåndsättande af denna representationsrätt. Jag måte således för min del rösta; för afslag å actta beånkande) Vål är dåt sant javt svenska. statsrådet senom ätt hafva tillstyrkt detta förslag mer än tillförligt ådagalagt uppfattningen. af, sin plit att vårgruadlagarne. Väl är det sant att jag vida hel Ire ser, styrelsen i H. K. H. kropprinsens hand än det:a statsråds, som icke ens velat iakttaga sin för wämsta. plikt, men rmin vördnad förlagöns halgd binler mig! och inödgar mig att äfölå hvad jag ucder ndra förhållanden med glädje skule Hafva bifallit. ; Sköldberg eriuråde, att riksäagåfallmakten förpliktar ionom att ställa sig till efterrättelse rikets regeringsorm och öfriga grundlagar. Då dessa fordra tilämpning efter ordalydelsen, fann han det vådligt att erifrån afvika, och han kunde icke, såsom icke vaånd? advokat, tyda dem så, att det skulle vara förnligt med grundlagens helgd att inom kortare tid n tolf månader fatta ett sådant beslut som nu var fråga. Deremot önskade han framgång åt det hviande grundlagsändringsförslaget angående regerinens förande vid förhinder för konungen, samt ansåg ig för närvarande böra rösta för afslag. Lekberg fann den g undlag Hån besvurit, öch hvars elighållande blifvit i hans fullmakt bonom ålagdt, å fullkomligt tydlig, attrden omöjligen kunde vränas, tillstöd för utskottets förslag, Läkare äro äfen dödliga menniskor och kunna misstaga sig, och å han hoppades, att konungen måhända Kuåde inom pf. månader tillfriskna, så ville hån rösta för afsläg. fm -— ÄT AA AKA MM MAD rr Mm mm Led DD hi mA, om ox ud TD