Aftonbladet – 25 september 1857, sida 3

förslaget vara grundlagsvidrigt och rösiade för afslag. Ånders Petter Andersson från Östergötland tillkännagaf derefter, att han ansåg sig böra rösta för ofslag. Anders Jonsson från Wermland. --Om jag af konstitutionsutskottets från många ställen uti grundlacarng sammånplockade stöd för sitt tillstyrkande bifil Eunnat fiona det klart och öfvervägande, de å ardra sidan uti 39, 40,,91 och 92 ÅS .regeringsformens ordalydelse, hade ingen heldre vän jag . dertill skolat lemaai. min röst, men af mina komitenter har jag emottagit fullmakt att stäl a-mig grundlagen till efterrättelse; detta är för mig en helig plikt; de föregående talare, som anse denna frågå lika med mig, hafva uttalat skälen härför, så att jag blott vill fillkännage, att jag kommer att rösta för afslag och förenar mig för öfrigt uti Ödmars anförande. Matts Persson var konungen tacksam för det han, innan ban lemnade regeringen, tänkt på den vigtiga rågan om hvem ;som i hans siälle skulle öfvertaga riksstyrelsen.. Talaren-ville bifalla förslaget medgifvarde att-ban-icke är så säker professor i grundlagen som .mången annan, att han vill inlåta sig på dess tolkning: Menskall man börja tolka den rikvigt, så kan man få stå här i år och nästa år, och ändock stanna på djupet. Hvad han deremot var öfvertygad om, det var att förslaget var till rikets sanaskyldiga nytta. Dot är väl sant, att gruodlagarne skola tillämpas efier ordalydelsen,, men han trodde sj det vara rätt att ställa sig bakomsen död bokstaf. Han finner sig för öfrigt nöjd med förklaringen i statsrådsprotokollet, att det icke strider emot grundlagen, ty han tror, att statsrådets skäl stå på säkra grunder. Om förslaget förkastades, så skulle det innebära, att statsrådet icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, och det blefve Qå dess skyldighet att resigaera. Men hvem skuile då tillsätts nya stätsråder ? Konungen är sjuk, och just i ett sådant fall, nen icke nu, vore grundlagen i fara. Och för öfrigt, huru skulle det gå, om ständerna afsloge, när storthinget bifallit? Skulle måhända storthingetupprifva sitt beslut? Och huru skulle det. gå med högsta .befålet. öfver krigsmakten? .Behofvet afexw högste befälhafvere ansåg talaren vara tilltäckligt skalför bifall. Men efter man sagt, att man ville hålla sig strikte efter grundlagen, så undrade talaren i huru många fall man det gör? Han ville ex mpelvis eriora om 80 SR. O. och 109S R. F., och uppläste början af den sistnämda, samt ansåg dermed styrkt, att ständerna äro grundlagsvidrigt församlade alltsedan. 4 månader förlidit efter ankomsten af den kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och:behof. Då han trodde: sig följa sina komitenters önskan och tyda landets vilja, att styras af en kunglig person nära tronen, så röstade han för bifalt, wutan etttaga några impulser af skrifter; ty de är: blott papper. Lindby och Rutström instämde. a Ola Månsson fann det icke underligt, att olika tankar finnas i denna fråga, och tslade omistor aktning för sina motståndares åsigter. 39. och 30. rege ringsformen äro. skrifna för Sverge och icke för Norge, men då icke efter dessa, utan efter en -tilläggsartikel interimsregeringen sammansättes, så är interimsregeringen olaglig. Då konungen öfverlätitåt ständerna att utöfva den rätt sofn de sjelfva icke kunnat taga sig förr än efter 12 månader, så finnes deremot intet binder i grundlagen. Denna talar icke om att hän har rätt att. göra en sådan dfverlåtelse, men den talar icke heller om att ban har rätt att abdikera. Talsren gillar visserligen icke -en stor del af de motiver, .hvarpå utskotiet ;grundat sitt tillstyrkande, .men vil det oaktadt:bifalla detsamma, då han ej vet andra representanter för de -båda folken än ständerna och storthivget. Man hade ikallat beslutet en revolutionär åtgärd, imen em sådan är den, som ena statsmakten vidtäger emöt den andras veto. Då båda statsmakterna äro ense, så har ingen med det att göra, icke ens Af tonbladet. Vi hafva förörigt nu visserligen enregefring de jure, men icke de-facto, ty storthinget har uppdragit. regeringens åt kronprinsen, hvarigenom norska statsråderna äro förhindrade att i regerin-. gen deltaga. Slutligen beklagade han, att han här fått höra en ledamot uppträda emot förslaget, som likväl wvidsåmmanträdet hos justitieministeri hade. Något att deremot invända. Han ansåg, att det hade varit bättre att de betänkligheter, som nu framkommit, då blifvit framlågda, i hvilket fall måhända förslaget aldrig blifvit till ständerna framstäldt, än att förslaget först skulle framlockas och sedan röna motstånd... Ola Månsson röstade för bifall; men icke på alla de skäl utskottet förebragt. Öbom, David Andersson, Josef och Johannes, Holm, Anders Magnus —— och sAnders Andersson från Kalmar län, sngt Nilsson, : Malmin, Anders Eriksson från Dalarne m:fl. instämde. be Erik Olsson från Nerike förklarade sig för afslag; på de skäl föregående talare framlagt, derjemte befarande att ett bifall snart skulle hafva till följd förslager om ökade anslag till kropprinsen, Talmannen upplyste ned. anledning häraf, att han från statsrådet Gripenstedt, erhållit ;underrättelse, att den tillökning i kronprinsens hofhållning, som af ett bifall skulle blifva en följd, skulle blifva-bestridd af konungen. Carl Petter Andersson förklarade sig för afslag. Petter Jönsson ville icke inlåta sig på grundlagstolkning, hvartill han icke hade nog underbygnad. Han hade alltid: följt den regel, hvarmed han första gången såsom -riksuagsman af Nils Månsson i Skumpårp -helsades: frukta Gud,ära konungen och: älska bröderna: Hen -ville icke varavfal för vidlyftiga skrifter, då hän ej kan sjelf uppsåfta sådana. Han vill bifalla, tan att rätt förstå de skäl, som för bifallet åberopas. Hufvudsäkliga skålöt år för höhöm att konungen upphäft förbudet i 92 S regeriogsformen för ständerna att besluta om rikets styrelse förr än efter, 12 månader. Grundligens stiftare hade så tolkat grundlagen, då de -på Karl XIII:s framställ ning öfverlemnat: styrelsen åt --Karl Johan, och för Sfrigt fann-han det -i-sin ordning, då kronprinsen är konung i samma ögonblick konung Oskar aflider. Dö, som skrefvo grundlagen; förutsågo väl icke att ständerna kunde vära tillsammans vid ew kådanr tillfälle som det närvarande. För öfrigt trodde te: laren, att man icke borde fästa sig så mycket vid ordalagen, utan vid förnuftet. Förnuftet borde vars med. Vidare trodde talaren, att motvilja mot förslaget låge i en benägenhet att icke vilja hafva någon verklig kung. Om afslag följde, så skulle statsråderna nödgas resignera, och han trodde dem icke förtjena en såden chikan, ty om de varit äregiriga och velat styra, så skulle de hafva motsatt sig den kongl. skrifvelsen. Äfven stortbinget hade icke velat styra Sverge genom tio statsråder, och vid desss förhållanden ville Petter Jönsson rösta för bifall. (Forts. föijer.) GÅRDAGENS AFTONPLENA. Ridderskapet och Adeln. Föredragningen af statsutskottets, utlåtande sangående sjette hufvudtitela fortsattes, dervid början gjor