Aftonbladet – 25 september 1857, sida 3

derna ega för en sådan händälse om riksstyrelsen förfoga. Den i 92 stadgade tidsbestämmelsen af I år ansåg talaren, hänföra: sig till fall, då kohungen ej sjelf kan taga initiativet, och fana talaren sålunda ständernas rätt att bifälla förevarande bet nkande vara alldeles oförtydbar. Åtminstone faon sig talaren för sin del af grundlagen oförhindrad att med sin röst tillträda detsamma. Någon fara kunde han ej heller finna dermed förbunden, då kronprinsen ej vore någon omogen yägling och dessutom kan hvad,.dag som helst på. grund af: bördens rätt komma att.definitivt tillträda regeringen. Deremot vore betänkligt att låta interimsregeriogen fortfara ett helt år, -enär den kunde få ganska svårt att lotsa sig igenom de faror, som: sunåer Venna tid kunna möta. .Då talaren biföll, ansåg -han sig således både banåla grundlagsenligt och iakttaga rikets sanskyldiga nytta. å Hr Tauson biföll förslaget, då ban ansåg olågenheterna af interimsregeringen genom dessantagande kunna på ett fullt lagenligt sätt undvikas. Hr Brinck började med att vitsorda den redogörelse hr Schwan 1.mnat för sarnimanträdei hos justitiemiaistern. Sjelf vidhöll han ännu samma åsigt han då yst... Han.trodde nemligen, att grundlagens stiftare :j förutsett det fall, som nu inträffat. Regeringsforaen vore ett samhällskonirakt mellan båda statsmakerna, om hvars hållande i ,helgd man borde vars nån; men om å andra sidan någon lucka deri förefunnes, ansåg tal. båda parterna vara befogade al: 5fverenskomma om dess fyllande. De omtalade 12 månaderna betraktade tal; såsom en respit, medgifven konuns en, dessförinnan ständerna icke egde taga initiativet för att om riksstyrelsen förfoga; men då au konungen vill-eftergifva-sin rätt, ansåg han det vara ständernas både rätt och plikt att lyssna till hans förslag. Sådant funnes iogenstädes förbjudet. Hr Brinck öfvergick derpå till frågan om åtgärdens ändamålsenlighet, den han vitsordade, under erinran om den inskränkta makt interimsregeriogen besitter och om de många frågor, liggande utom dess befozenhet, som fordrade regeringsmaktens åtgärd. Huru skulle dessutom förhållandena till utländska makter kunna redas, om några betänkligare förhållanden inträffade. Ej heller finge man förbise; att Sverge un der interimsregeringen stode efter Norge, som dessI utom har en särskilt regering, medan alla svenska angelägenheter skola afgöras af en regering, inom hvilken halfva antalet ledamöter äro oansvariga. Nåf gon betänklighet att öfverlemna regeringen åt kronorinsen kunde ej uppstå, då han, om konungen fölle ifrån, likväl egde att den tillträda. Tvärtom kunde det för honom vara nyttigt att vinna erfarenhet om regeringsärendenas behandling, särdeles ;som han unk derstundom kunde ha att tillgå en: erfaren. faders råd. Hvad avgick uttrycket med full konungslig makt, ansåg bän detia icke uttrycka något annat, än hvad som innefattades uti bemyndigandet att styra enligt grundlagen, men då norska störthinget begagnat sig af dessa uttryck, trodde han det vara rättast jatt äfven kär göra det för att undvika zllskiljakI tighet äfven i sjelfva ordalydelsen af.de båda repreå. sentationernas beslut. : Hr Rinman instämde hufvudsakligen i deaf utskottet anförda motiverna och förklarade sig anse stadigandet om grundlagarnes tolkning efter ordalydelsen icke påbjuda annat än en förnuftig tolkning enligt fisammanhanget. Om prinsregeringsförslaget varit antaget, hade detta icke förändrat något i den nuva-! firande situationen, alldenstund kronprinsen då endast ; iremplacerat interimsregeringen, utan att vara beklädd timed större makt än denna. Som br Rinman a:ltsål: ansåg ständernas rätt att nu förfoga om riksstyrelsen ivara obestridlig, och lämpligheten af den föreslagna utvägen icke blifvit af någon bestridd, så biföll han förslaget. Han var äfven af den tanka, att bemyndigandet att styra enligt regeringsformen innebure ett bemyndigande att ,styra med full konungslig makt, och att tilläggandet af dessa sista ord alldeJes ingenting förändrade i det kungliga förslaget. Huru vigtigt det vore att regenten hade full konungslig makt, och att således blott en regering kunde finnas, sökte tal. visa genom att erinra om de förvecklingar, som. uppstodo i England under Georg I:s vistelse i Hannover, då han derifrån förordnade om ministrars tilloch afsättniog under det en annan regent var förordnad i England. ; Hr Lallerstedt såg frågan ur annan synpunkt än den hittills blifvi: betraktad; han förklarade sig icke instämma bvarken med dem, som tillstyrkt den ifrågasatta åtgärden, eller med dem, som försvarat densamma. Han ville försöka att ställa frågan på den ståndpunkt, som han fann vara den enda rätta. Nästan allt hvad som å ena och andra sidan blifvit yttradt, vore i mer eller mindre-mån advokatyr. Konstitotionsutskottets betänkande fann talaren varavött ytterligare bevis, att i vårt land juridiken, med: sin benägenhet att hårklyfva, för mycket intränger på det politiska området. Den konstitutionella rätten vore dock af annan natur än civileller kriminalrätten. Staten vore en organism med inre lif, som icke kunde annat än lida af ett allt för öfverdrifvet casusknäckande. Justitiestatsministern hade sagt att när grundlagen stiftades, det icke fanns någon till tronen genom arfsrätt eller val berä tigad prins, hvadan för det fall 40 S regeringsformen uppger, styrelsens uppdragande åt statsrådet var af nödvändigheten förestafvad, och utskottet hade jemväl för sin del påstått, ati grundlagens stiftare betraktade denna interimsstyrelse såsom en nödfallsåtgärd för att hålla statsmaskinen i gång. Detta vore ett fullkomligt misstag Grundlagens stiftare ansågo tvärtom statsrådets regering såsom den norm la, och gingo ingalunda, såsom man vill göra troligt, så långt i förbiseende, att de icke tänkte sig möjligheten af en till tronen berättigad, myndig prins. I forna tiders interimsregeringar, såsom under förmyndarregeringarne för Karl XI och Karl XII samt under den senares frånvaro i Turkiet, var rådet alltid styrande, oaktadt medlemmar af regenthuset stundom döltogo i dessa regeringar. Det försök, som gjordes, då under Gustaf IV Adolfs minderårighet regeringen uppdrogs åt en prins, fuoanc 1809 års män så litet böra föranleda dertill,.att i regeringsformen införa prinsregeringar såsom grund sats, att de tvärtom uttryckligen för alla förekommande fall af interimsregeringar stadgade, att statsrådet skulle föra riksstyrelsen. Man ville ens icke med. gifva att, när vid en konungs död förmyndarerege ring var af nöden, denna skulle få utöfvas af någon prins,.ty, 41.5 regeringsformen bjuder, att statsrådet då skall föra styrelsen, och det med konungslig makt och myndighet, intill dess ständerna annorlunda för: ordnat. Det syntes talarenvara tydligt och klart, att 1809 års lagstiftare såsom grundsats ansett statsrådet böra regera, då konungen af en eller anna anledaing icke kan dermed tags befattning, och bestäm melsen af ett år för statsrådets regering har tillkommit icke blott, såsom det uppgifvits, för konusgen: förmån, utan emedan man ansåg den normala inte rimsregeringen böra så lång tid fortfara, innan -avnan sådan regering kunde ifrågakomma. Utskottet hade, talaren lemnade derhän med hvad griunlagen het, erinrat om konungens obestridliga rätt att fö: alltid abdikera. Denna rätt var också obestridlig; men då utskottet deraf ville draga den slutsats, ati det berodde af konungen äfven för längre eller kortare tid afsäga sig regeringen, så vore detta, såsom en talare redan anmärkt, en alldeles oriktig uppfattning af den konstitutionella rätten. Det påståendet, som en reservant i utskottet framstält, att. man i denna fråga företrädesvis skulle lägga vigt vid—norskagrundlagens föreskrifter, kundetalaren icke heller biträda; han ansåg 40 och 92 55 regeringsformen hvar: ken genom norska sgrundlagen eller. riksakten vara i någon mån förändrade: Men om talaren således icke i grundlagarne fann något stöd för det framlagda förslaget, utan snarare Å. motsatsen, ville han likväl biträda det,på den grund, att han ansåg rikets ständer ega rätt att i före Id: fall Tf FPÄLART 0 mad PEMA PIN ÖAR Gb Ela ENE NE VIPPA EAS NAR BA BD Re