Aftonbladet – 23 september 1857, sida 3

att denha hänvisning i tillämpningen icke ovilkor ligen äfser något annät stadgande, än det om inte rimsstyrelsens sammanträde, visar sig deraf, attstor thiogets inkallande, då det redan är samladt, vore sig sjelft en orimlighet, och att i de föregående till fällen, då interimsregeringen under konungens utri kes vistande sammanträdt, någon kallelse till stor thinget icke ifrågakommit, likasom ej heller riksda gen i Sverge, på grund af norska lagens 39 , di blifvit utlyst. Redan långt före detta hafva sälede dessa stadgar i den. norska grundlagen blifvit til sindrätta betydelse och mening med kraft af häfc sålunda förklarade och tillämpade, och de hafva all tid fått siå tillbaka för den svenska regeringsfor men, på hvilken de stödja sig, och lvars beståm melser alltid blifvit följde i fall, då tillämpningel ifrågakommit. Norges grundlag, för hvars tydning utskottets Jagtolkningsgrunder torde hafva tillämp lighet, lågger således ipgalunda något hinder i vä gen för användningen af 40 S regeringsformen och har aldrig tillförene gjort det; och om den gjorde det, skulle vi likväl med berådt mod trampa vå grundlag under fötterna, då ingen kan och inget sökt tvinga oss att afstå från den i alla händelse: lagliga interimsstyrelsen, utan det beror af oss sjelfve att förkasta det förslag, som förnärmar våra be svurna grundlagar? Bland de öfriga frågor, som i saken förekomma står den främst, huruvida, uerest 40 regeringsformen och 7 riksakten skola åsidosättas eller förtydas, rikets ständer skola nu, på grund af det uta! konungen lembade medgifvande, inträda i den rätt som 924 regeringsformen dem tillägger. I sådan! fall kunna de, oberoende af konungens förslag, vidtaga hvilken lämplig åtgärd som helst rörande styrelsen. Så sydes konungens statsråd hafva uppfattat saken, då den kongl. skrifvelsen innehåller, att konungen icke funnit hinder vara att låta ständernas förenämde rätt nu genast inträda. Men hvad kon stitutionsutskottets tanke. härom är, synes vara så mycket mera tvetydigt, som ut kottet å ena sidar uteslutit just nämde ord vid anförandet af den kong! skrifvelsens innehåll, och å den andra föreslagit, at H. KE. H. -kronprinsens makt såsom regent ick: skulle inskränkas, på sätt K. M:t synes hafva afsett till de rättigheter, som eljest tillkommit interims styrelse5, utan innefatta all konungslig myndighet Såvida beslutet beror af konungs och ständers ge: mensamma beslut, så är en sådan utsträckning lika olämplig. som betydelselös; men om ständerna skols anses ensamme .ega att förordna om styrelsen, så må man så mycket man vill åberopa, att ständerna ega en sådan rätt efter det konungens sjukdom fortfarit i 12 månader, och-att rättigheten nu är enahanda, sedan konungen afstått från sin derunder beroende rätt; så förefinnes ändock en skilnad, som icke kan och icke får förbises. I det ena fallet torde det väl icke möta olika meningar, att beslutet beror af 3 stånds sammanstämmande mening; men att saken äfven nu kan afgöras efter enahanda grund, måste åtminstone jag för min del bestrida. Härvid måste man väl åtminstone erkänna, att nationen har någon del i frågan, och att der grundlagen icke förutsatt, att ständerna era vidtaga beslut rörande regeringens ordnande, der måste fordras åtminstone den öfverensstämmelse, som för stiftande af lag i dylika ämnen i allmänket är föreskrifven. Sverges folk har stält sig under myndighet af konung och ständer. I lagstiftningsfrågor skola konung och tre stånd vara ense om ändringar, innan sådana blifva gällande. Då saken rörer regeringens ordnande, skola i allmänhet frågorna behandlas på tvenne riksdagar och afgöras med konungens och alla fyra ståndens gemensamma bifall. Endast då konungen undandragit sig styrelsen eller icke förmår att den föra, endast då ankommer det på ständerna att ordna regeringen; men hvem kan påstå, att nationen har till ständerna lemnat denna rätt i andra fall, än dem grundlagen bestämt? Och om man likväl påstår, att ständerna när som helst kunna förordna om styrelsen, på grund af det allmänna förtroendeuppdrag de innehafva, hvar finnes grunden för yrkandet, att denna rätt tillkommer de tre stånden emot det fjerde? Stark ilogiken behöfver man icke vara för att inse, att deöna grund icke kan hämtas från den 98 . Om icke alla fyra stånden antaga förslaget, är det efter min tanke af ständerna ozilladt ; likasom dei iingen händelse nu lagligen kan af ständerna, på nationens vägnar, godkännas eller antagas, just d:rföre att grundlagen i nationens intresse lagt hinder i vägen för ständerna att tillvälla sig sådan makt, då grundlagen på annat sätt förordnat om styrelsen, intill dess frågan om ett regentskap kan med besinning och utan öfverraskning af den allmänna meningen bestämmas och afgöras. I förbigående anmärkande den olikhet, som förefinnes mellan utskottets förslag i afseende på utsträck ningen af makten, och det i sådant afseende vid denna riksdag till hvilande antagna förslag till Wdring af 39 och 40 i vår regeringsform, utta.ar Miksmdätrerer Aon KE am mon t rätt vänta af utskottet en enkel uttydning ar ra : lagen och riksakten samt en klar framställning af grunderna för de olika rättigheter, hvilka i alla frågor om regeringens ordnande tillkomma konungen, representationen och nationen; så har man deremot funnit en teori för grundlagstolkning, som visar, det man icke insett, hvari de olika meningarae om denna tolkning hafva sin grund; ett mod att På en gång erkänna det rätta i saken och på samna gång förklara detta för oförnuft, och att i stället såsom förnuftigt sätta en slutledning, till grundeo hämtad utom lagen och stridande mot alla konstikutionella grundsatser, samt slutligen gett försök att tillintetgöra den hittills allmännast godkända uppfattvingen af unionsförhållandena samt att, utan yttre anledning, nedsätta våra grundlagar under den norska och att pedslå och kränka nationalmedvetandet. Deremot såknär man all utredning om det lämp: liga i den föreslagna åtgärden. I detta afseende san och. bör jag för undgående af vidlyftighet åbeopå hvad jag vid remissen anförde; men då jag i jet tillfället endast fästade mig vid den närvarande ch den närmast stundande tiden, så vill jag nu emväl med ett ord erinra, att äfven den mera afågsna framtiden bör komma under betrattande, åtninstone så vidt, att man betänker, att om vägen ör grundlagsbrott nu beträdes af rikets ständer, de ag kan komma, då denna öppnade väg vidare kan ullföljas. AH erfarenhet och företrädesvis den i årt land lärer, att då man afligsnar sig från de agliga, ssödjepunkten är börta och statsskeppet drif er, dit den starkaste makten för tillfället förer. tt sådant fels.eg förgätes aldrig, och måhända er nras man derom på en tid och från det håll, de nan minst tror sig böra befara det, Tiden och omständigheterna neka mig att vidrör e flera öfrige frågor, som mera eller mindre afläg2 med saken hafva att skaffa; jag skyndar sålede: ill slutet. Jag bestrider antagandet af det fram tälda förslaget; men jag hoppas att det icke skall :omma så långt, att tåndet får anledning att ud ala sig i Bufvudsaken; ty grundlagen lägger otvif. elaktigt hinder i vägen för hr talmanne natt göra pro) osition på bifall:till förslagets antagande. Det är ppenbariigen stridande emot 40 regeringsformen ; ch : om sän -ståndens män i viss mån kunna anses åsom-regeringsmåktens ombud inom representatio:en, så hyser åtminstone jag det förtroende till vår ögaktade talman, att äfven de regeringens förslag, om strida mot grundlagen, skola, lika med alla an-—— Ja, det går underligt till här i verlden. ag for min väg igen, och nu så frågade jag