Aftonbladet – 23 september 1857, sida 3

Ja, det går underligt till här i verlden Jag for min väg igen, och nu så frågade jag inte: efter det gamla kalla Sverge för två styf. ver; intet hem hade jag der och inga anhöriga. Jag tog hyra af hvem som betalte bäst, och seglade på alla haf samt käbblade alla språk, och söp samt slogs på alla verldens krogar, förtjente mycket och lefde upp hvar skilling när jag kom i land, och hade många äfventyr, som nu ha rört sig ihop i ett virr. varr för mitt minne, och vågade lifvet väl hundrade gånger både på land och vatten, samt hade hvarken reda på år eller dagar — för ser herrtn, när en seglar rundt omkrin jorden och solen går upp när hon skulle gå ner, och det är: stekheta sommaren när det borde vara vinter, så blir ei allt en smula hvimmelkantig och har min själ inte lätt för att hålla reda på jul och påsk och sådant der. Först några år for jag med en engelsman, som förde frakter ifrån Havanna till London. Der. råkade jag i lag med en ostindiefarare, hvilken öfvertalade mig att följa :med åt dei hållet; jag tyckte det kunde ock gå an, och kom till en stad som heter Madras; men der sken solen än hetare ; jag trodde hufvudet skulle spricka på mig, och fick en satans feber, som nära nog tagit döden på mig, sam låg så länge att briggen for sin vä och jag blef qvar, och det gjorde att jag kom ihop med ett följe af snedögda, pomeransfärgade kanaljer, hvilka hade en fan så illa bygaå skuta, som de foro omkring och gjorde några satans konster med i de der farvattnen. Jag förstod deras rotvälska så dåligt, att jag icke hade begripit deras mening förrän vi kommo ut och jag fick vara med om saken. Visst inte var jag något helgon, men det der tyokte jag inte-om, och skilde mig vid det gula packet så snart jag kunde. Nu var jag ledsen vid deras sol, deras t och deras eviga risgröt,