Aftonbladet – 23 september 1857, sida 3

jemväl innefattar stadgande, för det förhahden vårande fallet, ätt konungen, förutser sin öföfmåga att föra styrelsen, och förr än denna oförmåga inträder, kan vidtsga åtgärder för styrelsens förande under bans sjukdom, äfvensom att af 40 ovilkorligen följer, att ststsrådet skall förvalta styrelsen under hela den tid konungen regeringsärendena icke vårdar, intill des; tillämpningen af 92 f kan ega rum. ålen Permed är ck tillfredsställelsen slut, åtminstone. min sida, ty sidermera hår utskottet företagit sig att deduöcera, dit 40 skulle upphäfvas genom 91 och 92 S6. Å Det skulle blifva allt för vidlyftigt att särskilt ut. reda de flere oiktiga satser, samt mer och mindre vågade slutledningar, dem utskottets berörda deduktion innehåller; och jag vill. således endast anmärka, att utskottet, Ika oriktigt, som för saken--onödigt, antager, att all hvad 39 föreskrifver; skall komma till;stilämpning i det fall 40.4 omförmäler, :oaktadt denissenare erdast hänför sig till 39 , i fråga om I sättet för styrelsens förvaltning; att den orimlighet utskottet förntsätter möta tillämpningen af bestämmelsen i 91S, då konungen i 12 månader värit sjuk, icke i verkligheten eger rum, och i alla fall gäller endast form och ieke sak; och att den omständighet, att statsrådets styrelse är en nödfallsutväg, icke i ringaste mån till ntetgör grundlagens stadgande just för ett nödfall, eller det att konungens sjukdom fordrar, det styrelsen på annat sätt ordnas. Den egentliga och hufvudsakliga grunden för utskottets resonnement innefattas dock. icke i dessa nu i förbigående anmärkta uttryck, utan dånna igenfinnes, så vidt jag eljest förmår upp attå utskottets tankegång, i den af utskottet väckta, och, som jag tror, icke förut i denna fråga vidrörda omständighet, att konungen skulle ega rätt att afsngn sig styrelsen belt och hållet: Då grundlagen icke hekar honom denna rätt, säger utskottet, så måste han ega den, och kan ban afsäga sig regeringen helt och hållet, så kan han ock göra det för ;en tid, och då återstår ingen annan utväg, än att ständerna taga styrelsen om band, för att derom förordna. såsom dem bäst syaes. Likgiltigt är det, att efter utskottets tanke, om denna tillfälliga afsägel!se skulle föranledas af en sjukdom, som förutses att räcka 12 månader, eller om konungen utan sjukdomsorsak och således egenvilligt förklärade sig ämna förblifva utom riketi 12 månader. I begge dessa fall skulle sammanhanget mellan den i grundlagen icke stadgade rätten för konungen, att afsäga sig regeringen, och den i grundlagen ständerna tillerkända rättigheten, att, efter det konungen icke under 12 månaders tid befattat sig med regeringen, derom förordna, vara så bjudande; att detta sammanhang skulle fordra, att 40 till sin obestridliga ordagranna lydelse skulle upphöra att gälla. Endast en på detta sammanhang mellan ett i.grundlagen icke, befintligt stadgande och ett af dess lagbud grundad tolkning skulle vara förnuftig. Endast en sådan tolkning är öfverensstämmande med de grunder för grundlagens tillämpning, hvilka utskottet förut visat vara de antaglige; och endast den kan således vara riktig. Sådant är i korthet utskottets resonnemang. Om nu än jag icke vill utlåta mig om det låmpliga deri, att utskottet hänfört frågan under den om könungens rätt att abdikera, så kan jag dock icke neka, att en sådan rätt måste vara honom obetagen, och att för sådant fall rikets församlade ständer måste vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna påkallas; men alldeles icke kan jag medgifva, hvad ej eller någon konstutionel stadga eller antagen sed någönstädes medgifver, att nemligen konungen skulle ega att för en tid afstå regeringen, och att på förhand sådant förklara, med oinskränkt rätt att densamma sedermera återtaga. Dermed kan nationen icke vara belåten, om än den med undergifvenhet underkastar sig den sorgliga nödvändigheten, att i spetsen för styrelsen sakna sin konung, då han af sjukdom hindras att utöfva sitt dyra och ansvarsfulla kall, och den kan det så mycket mindre, som grundlagen med både granolagenhet och omtanka förutsett dessa fall, och i stället, att stadga, det en konung, som egenvilligt lemnar regeringen för att vistas i främmande länder, skall från styrelsen skiljas, föreskrifver, att han endast under tiden är skild från allt inflytande på styrelsen och först efter 12 månader beroende af hvad rikets ständer kunna föreskrifva; äfvensom grundlagen ock bestämmer, huruledes intill dess kör förfäras; och då grundlagen ansett sig böra på enahanda sätt förordna i fall af konungens sjukdom, så bar dervid otvifvelsktigt kommit i betraktande nationens rätt, som äfven i den monarkiskt konstitutionella staten har sina anspråk, och som icke medgifver, att å ena sidan styrelsen under en obestämd tid saknar sitt lagliga öfverhufvud eller att å den andra den ansvarsfria makten, oberoende af grundlagen, öfverlemnas i annans hand än konungens, äfven om sådant sker af rikets ständer, hvilka dertill sakna all i grundlagen stadgad befogenhet. Det lärer således icke kunna bestridas, att utskottet från den i min tanke olyckligt Dom då da ppa de ingaiunaa fvrmisrk IVA Ul SÅnSIP EN Oma uvar näste inse och medgifva, att d 8 ftolse; utskottet för sin åsigt tror sig finna i 92 :s uttryck om beskaffenheten af konungens : sjukdom, är lika obegriplig, som btskottets utredning af denna åsigt är oriktig och ologisk, så visar det). sig tydligt, att utsköttet icke ens med tillämpning af dess egna lagtolkningsgrunder lyckats i försöke. att tilliatetgöra den klara och oförtydbara lydelsen af 40 regeringsformen. Det torde således icke er fordras att vidare utveckla det uppenbart orimliga, för att icke nyttja ett annat uttryck, deri, att 40 5:s ordalydelse skulle vid tillämpningen vika för en grundsats, som icke finnes i grundlagen någonstädes uttryskt och som i ock för sig sjelf är oriktig och icke gällande i något konstitutionelt land. I fullföljd af sina deduktioner har utskottet, sedan rikakters innehåll kommit i fråga, lagt mycken vigt derpå, att år 1815 så väl konstitutionsutskottet som rikets ständer antagit det. Riksakten vore i full öfverensstämmelse med Sverges grundlagar, naturlgtvis under jakagande af de bestämda. tillägg, som den innehåller. igten af denna anmärkning hek jag icke, men tror, att den antagna öfverensstämnelsen jem;el förefinnes; och bevisningen der: för ir åtminstone i det ifrågavarande fallet ganska lätt. Uiskottet Har väl åberopat innehållet af både 6 och 748 i riksakten; men då här endast är i fråga sistamomentet af 7 S, hvars ordalydelse utskottet anför, och detta lagrum innehåller, att den förut till s2 sammansättning bestämda interimsregeringen skallsammanträda vid 7alla de tillfällen, då eljest enlig de: respektive rikenas grundlagar styrelsen skull föras af statsrådet, så är detta fristående och af öfga föröskrifterna i riksakten fullkomligt oberoend stadgande så klart, att derifrån ioke kan hämiag ngon anledning att inskränka 40 regeringsformt i annat fall än beträffande den styrande myndighens sammansättning. , Deåterstår ätt tillse huruvida den norska gruadlagemefinner sig i strid med den sverska i fråga om tin, för interimsstyrelsons förvaltning under ko; nunge sjukdom, och att i detta fall bestämma hvilkende af dem bör vika. I sådant afseende bör först 2märkas, att den norska: grundlagen icke har någobvilkorligt stadgande om entillförordnad. r gerinj för annat fall än det, att konungen är omyndig; ;h att. den i öfrigt hänvisar till svenska regergsformen. Denna hänvisning lemnas väl med ord, sn innebära, ätt förfarandet skall vara enahandescm vid konungens ömyndighetstillstånd, men ER : Na fr E— 8 3 ÅL PKR —VLa mn NM Vv Ork a mm 0 FF PV AM .skullttli klara att segla igen. På det nät. I tet gigp två år. När jag då kom hem enJ !sommr, så vaknade minnet af Elna hos mio li,