Aftonbladet – 23 september 1857, sida 3

GÅRDAGENS PLENUM. Pröesteståndet. Då vi i gårdagsbladet endast i största kortket redogjort för syftningen af det anförande, hysrmed doktor Sandberg inom detta stånd öppnada diskussionen om förslaget att uppdraga rikets styrelse under kooungens sjukdom åt kronbprinsan, meddela vi här en fullständigare redogörelse aerför. Doktor Sandberg anförde: Haru djupt och innerligt den milde konungen är älskad af bvarje svenskt hjerta, uppenbarar sig: aldra tydligast då han bemsökes af någon sjukdom.; Så var det förra gången, och så är detnu. Hvem skulle icke innerligen gerna vilja gå den godelandsfadrens önskninger till mötes, och min känsla var färdig att genast bifalla allt sistlidne lördag, då det sorgliga läkarebetyget och den derpå grundade ännu mera bjertgripande framställningen upplästes. Men i en fråga af så stor vigt, är det icke ögonblickets intryck, utan en närmare pröfning, som bör leda öfvertygelsen. Saken kan betraktas både i afseende på dess förhållande till grundlagen och i afseende på de förhandenvarande omständigheterna, som: framkallat förslaget: Också har denna fråga blifvit så utförligt behandlad från alla håll, att skälen både mot och med äro utstömda. Grundlagstolkning är ytterst slipprig. Den ene framhåller ordalydelsen. En annan förklarar. meningen och afsigten hos grundlagens! stiftare. Gerna hade jag velat omfatta justitieministerns yttrande uti statsrådsprotokollet, att när fråga ej är om en förändring för framtiden, utan endast att uti ett redan inträffadt specielt fall begge rikenas representanter, hvilket äfven tillförene egt rum, förordna om riksstyrelsen på det ändamålsenligaste sätt. Men så håller man fram hvad som för :ett halft år sedan yttrades af samme högt uppsatte man, chefen för lagtillämpningen i riket, att nemligen en grundlagsförhandling i sådant afseende var nödvändig, ty när i andra länder vid dylika fall en lag. stiftas för tillfallet, så låter sådant hos oss sig icke göra, emedan — så heter det — oaktadt det skett 2:ne gånger, kan dock en sådan utväg icke vidare komma i fråga, enär den måste anses såsom rent af olaglig och revolutionär. Då alltså dessa olika tolkningar synas motsäga hvarandra, kan jag för min del beklagligtvis icke sätta förtroende till. någondera, ty jag kan icke fatta annat.kn att fillbägabringa en lex in casu, hvarisonom regentskopet uppdrages ät en p. ne; som den ena gången ansågs olagligt och revolutionärt, vore alldeles samma sak, som det är, att uti ett redan inträffadt specielt fall på enahanda sätt förordna om riksstyrelsen, hvilket nu icke möter något hinder af grundlagen. Mitt hopp stod då till konstitutionsutskottet att få denna fråga nöjaktigt utredd. Tiden att begrunda dess utlåtande, har varit alltför knapp; men den bevisningsgrund, att om konungen ämnar vistas utrikes öfver 12 månader, han genast kan öfverlemna åt ständerna att besluta om regeringen, synes mig icke på ett tillfredsställande sätt kunna förenas med 91 f R. F. Det synes icke heller vara så alldeles afgjordt, att orden lag samma i 92 hafva den utsträckning, som utskottet dem tillagt, ännu mindre att de deraf dragna slutföljder äro otvungna och nöjaktiga. Betänkligt förekommer mig äfven antagandet, att svenska ständeroa förbundit sig, att med erkännande af norska grundlagens giltighet, så länge föreningen med Norge varar, anse:sin egen för hvilande. Ser man bort från alla utläggningar och betraktar 40 Si R. F., att när konungen är sjuk, skall regesingen föras af statsrådet, och dermed jemför sista mom. i 7.4 af riksakten, hvarest det heter, att i alla dylika fall skall interimsregeringen sammanträda, så äro de sa föreskrifter redan uppfylda och interimsregeringen konstituerad. Huru länge denna interimsregering skall fortfara under konungens sjukdom innan ständernå ega att förordna om riksstyrelsen, derom har jag icke kunnat finna något annat uttryckligt stadgande än 92 regeringsformen. Vill man derföre hålla på grundsaisen uti 83 regeringsformen, att grundlagarne skola i hvarje särskilt fall efter deras orda lydelse tillämpas, så inträder denna rikets ständers rättighet att förordna om riksstyrelsen icke förr än konungen längre än 12 månader med regeringsärendena sig icke befattat. Jag kan fördenskull icke nog beklaga att den i detta afseende erforderliga förändringen i Fysdllagarne genom ändamålsvidriga förslag blifvit så länge fördröjd, att den nu, då den så högt vore af nöden, icke är att tillgå. Deremot, om man öfvergår på lagtolkningens område och enligt 42 domareregeln söker efter dens mening som lagen gjorde, då vill jag icke bestrida, att resultaterna utfalla mera efter önskan. Huruvida sådant är rådligt eller icke, vågar jag ej afgöra. Att man vågat detta steg tvenne gånger förr, är oförnekligt. Skulle det väl vara så vådligt, så olagligt, så revolutionärt, att för tredje gången vidtaga Tr m