Aftonbladet – 23 september 1857, sida 3

och alltsedan jag var så sjuk, hade jag åter tänkt på hemmet, och med en holländare for jag från Batavia tillbaka till London samt derifrån till Stockholm. Jag hade litet penningar, och lefde friskt och muntert en tid bortåt samt kom i bekantskap med en flicka som tjente på en krog, Jag sa nyss att när men haft något godt i lifvet, så får man väl vara tålig med de; onda sedan, men när man aldrig känt annat än elände, när hela vägen varit mörk, och en aldrig sett en enda solglimt, som jag vill säga, så är det svårt, och se så var det med den stackarn, Hon hette Lena och hade aldrig känt sina föräldrar; ifrån barnhuset kom hon till.en sådan der madam, som gjorde allting föratt kräket skulle dö, åtminstone tycktes det så; hon svalt så att det var bara ben och skinn på henne, blef öfverkörd gatan en gång, sedan hon var något större, hade ena armen lite sned, ty den hade blifvit afbruten, då hon var mycket späd, och ett stort ärr i an efter brännsår, som hon fått då hon allit omkull med hufvudet mot spiseln och elden fattade i båret; hon var då blott åra. gammal och så klen, att hon icke kunde resa tig upp eller hjelpa sig sjelf alls. Oaktadt allt det der så lefde hon ändå, och madamen, hennes fostermor, af hvilken hon aldrig fick annat än stryk och ovett, som hade ett eget barn af samma ålder, hvilket hon skötte väl naturligtvis, brukade visa denna, som hon utgaf för Lena, när hon gick att hämta betalningen för henne. På detta sätt så blef den stackars ungen liksom lite fånig och tordes knapt tala en gång, och då hon sedan kom I tjenst på krogen, så tyckte Kon der var ett riktigt himmelrike, ty hon fick åtminstone äta sig mätt, och deraf blef hon också lite klokare, men underlig var hon ändå i all sin dar. (Forts.)