Aftonbladet – 22 september 1857, sida 2

bringa och ett par ögon så vällustiga och så eldiga, som grefvinnan brukade säga, och näsborrar tunna, rörliga, ljusröda och mjuka som sammet, och det hvita skummet låg som snötappar vid de purpurröda remtygen — de tyckte man sannerligen att skönare djur aldrig burit en skönare börda. Jag ser qvinnan för m g; hon var som en drottning, och bennes ögon blixtrade under skärmen af der svarta kastorbatten som stjernor, och hennes långa sammetsklädning släpade nästan på marken; ja, nog var hon vacker, det är visst. och så tyckte också hela raden af förnäma herrar både från Skåne och Danmark, hvilks följde benne som en uppvaktning; men jag jag tyckte att Elna i sin yllekjol var skönare ändå. En dag, då det var mindre främmande än vanligt och hästarne voro framförda till trappan af slottet, stod jag i förstugar med baronens ridspö, handskar och hatt som vanligt, för att lemna honom, då han kom ut. Jag hade nyss klädt om honom och ba: hade gått in i grefvinnans um, Det dröjde emellertid mycket länge. De andre herrarne voro redan ute på borg, ården och stodo pra tande tillsammans i en flock, hästarne börjar de bli otåliga, de stegrade sig, skrapade upp sanden omkring sig, och stalldrängarne bade svårt att bålla dem, men ännu syntes icke grefvinnaa och baron till. Ändtiligen slogs dörrar: ne upp och grefvianan kom ut, mena hennes ansigte var blekt och läpparne sammanpressade som af den högsta vreds;. baron synterg bakom henne med-en uppsyn som m-ra vitt. nade om missnöje och dåligt lynne än något annat. Just som hon gck öfver golfvet, tappade hon sin näsduk, ja skyndade fram, uppwog och räckte henne den. : Hon stannade, såg skarpt på mig, beskå. dade mig ifrån hutvud till fot, och nickade vänli, hon mottog näsduken,