Aftonbladet – 22 september 1857, sida 2

och Elna kom :i sin randiga kjol, sitt lilla lifstycke och sina hvita Jintygsärmar, och föll mig om halsen. Gubben tystnade och höll handen öfver ögonen några sekunder, härskade sig sedan några tag, tände på cigarren, som slocknat, och fortfor: Nå mötet tog snart slut, tyckte jag, men baronen han var allt nöjd deråt, ty herrarne spelte hvarenda qväll, sedan excersisen var slut, och jag iror att baronen hadetappat mer än han skulle velat; dessutom så kom det ett litet smalt bref med en utanskrift, som var så petig och fin, så det syntes7att det var ifrån ett fruntimmer. . Jag märkte att baronen smålog, då ban öppnade det. Jag vet inte hur, men det der leendet tycktes mig ändå ioke betyda att det var honom mycket kärt; ty, ser berrn, jag kände på mig, att om E:na -kunnat skrifvå till mig, så hade jag haft. en annan min, när jag bröt hennes bref... Vi reste; jag skildes iträån Elna, som jag tänkte snart få återse, Jag har aldrig sett henne sedan... Det var en stätlig herrgård vi kommo till, och en ståtlig mar moder Också; det var en grefvinna, men namnet vill jag inte söga herrn. Hon hette Marianne, det är nog. Hennes man var helt nyss rest: åt Köpenhamn : för sin helses skul!; ty Han lärer varit mycket sjuklig; och: när vi hade varit der blott dagen öfver; så visste jag redan, att det var hon, som skrifvit det der lilla brefvet till baronen. Om herrn aldrig varit i Skäne, så vet herrn inte buru man lefver der, — jeg menar sådant folk som vi — det vill säga, rättade sig gubben, mi:t herrekap. Jag trorinte kungen sjelf. skakunna ha det mycket rarare; det var som på eu hof. När grefvinnan red. ut. ibland på sin svarta häst — han hette:Jason och hade ben så fina som ett rådjurs och en hals och en