Aftonbladet – 22 september 1857, sida 2

grundlagen bestäthda tidsutstrickningen huf I: vädsakligen, i sams anhävg med jet tydligaj. stadgandet, att waterådet äfven skal! till: der sålunda föreskrifna tiden sammankal!a rikets. st nder för vidtagande af. förrattni g om iri-Å: kets styrelse, tilltommit för att försäkra fol ås : ket om tillfälle att vid valen af sind repiesentanter för afgöreandet af en så wvigtig fråga utöfva den detsamma tillkommande naturliga och lagliga rät. 3:o Ått om sjukdomen är sådan, att den å ena sidan kan förutses fortfara utöfver 12 månader, men å den andra icke hindrar konungen att sjelf afsäga sig förmånen att statsrådet un der de första tofmånaderna skall föra styrelsen, så finnes intet förbud för konungen att genast åt ständerna öfverlemna eller för ständerna att emoltaga uppdraget att om riksstyrelsen för anstalta. Och deta pistår utekotet att 92 S:a8 ordalydelse visar klari, Men deta piatåenda är likaså falskt enär 92 icke inuchållsr ett ena ord härom, eiler ens den rineste antydning ditåt. Förbudet finrestydig: bög dels uti grundlagens bud, delg uti folkets rätt, som hvarken konungen kan upphälva genom att gifva sig skeset af att alfsäFea Bg sjelf es förmån, som han endast eger ör folkeis skull, eler ständerna lagligen tl:intetgöra genom att emott:ga ett uppdrag. hvartill de icke äro berät igade annorlunda än : den ordving grundlagen stadgar. 4:o. Att i öfseende på de i 92 S stadgade vilkoren för inträdande af ständernas rätt att om Tiksstyrelsen taga författning, nemligen att konungens sjuklighet är af den beskafenhet att konungen under 12 månader med rege-ringsärendena sig icke befattat, och att denna så beskaffade sjuklighet vid de 12 månadernes utgång fortfar., det är alldeles likgiltigt; huruvida dessa forutsättningar äro sturkta genom en 1. förfluten tids inträfade förhållande, eller genom sådant bevis, som lagskipningen för öfrigt erkänner. Ehuru detta orim!iga pästående tillräckligt ve:erlägges af sunda förnuftet, som nog förstår att skilja emellan ett i lågen stadgadt förflutet (sig icke befatiat) och ett förutsedt eller befaradt tillkommande, som, ehvad giltighet man än må tillerkänna läkarebetyget, dock icke nu är förflutet, så vederlägges det äfven till yttermera visso genom grundlagsstiftsrnes egen wtryckligen förkltrade mening. Vid 1809 års riksdag gjordes nemligen inom presteståudet den anmärkning emot den till ordagrann likhet med 92 8 i regeringsformen föreslagna 5 i siksdagsordningen, att i stället för orden nsig icke befattat, bort sättas: sig icke kunnat eller bort befattav; men könstitutionsutskottet fazn detta åsyfta en så tydlig föränsring af 40 i rezgeringsformen, att utskottet ej ens ansåg sig kunna derom gifva något yttrande f rr än fråga derom väcktes likmätigt 81 regeringsformen. (som handlar om sätet Huru förslag till ändring i grundlagarne skola väckas och afgöras). () On lagstiftarne redan ean:ågo ett sådantutbyte af ord, som då ifrågasstter, strida möt mesirgJn med det i detta hänseende antagna arundlagstadgandet, huru mycket mera miste I de icke anse en sådgan tolkning stridande deremot, som 1857 års konstitutionsutskott nu tilåter sig, der man: vill förklara det slideles ikgiltigt, om det står sig icke befattat eller sig icke kan eller bör befattan, således utbyta psrfektum emot presens eller futurum, det förflutna fektum emot ett läkarebetyg? 5:0o Ått vilkoret, att konungen under mera än tolf månaders tid sig icke med regerin;särendena befattat, såsom tillkommet att skydda konun gen i dess rätt, kan af konungen. eftergifvas: G-undlösbeter af detta pis:ående följer så klart at hvad viredan förut anfört, a tvi icke anse nödigt att härmed vidare uppehålla oss. Pa detta sätt förhåller det sig med den utredning, hvsrigenom utskottet tror sig bafva unnit, att äfven uti våra före föreningen med Norge -älflande konstitutione la tadganden cke något hinder skulle förefinnas för rikets ständer att upptaga det af konungen nu gjoria förslaget tli behandling, och hvilken utgör den förra delen af dess betinkande, 1 unna fatta oss betydligt kortare. rörande den senare delen, .hvi!ken dessutom, såsom vi redan anmärkt, sjelf strider mot den förra. Utskottet åberopar här till en böjjan stön: lernas beslut vid 1815 års r ksdag, hvarigenom rikets ständer, ef:er erbållen del af Norges grundlag.som konung Karl XIII hade bekrärtat med förbehåll af Sverges r.kes ständers rätt i de-delar; som medförde förän j dring eller modifikationer i Sverges regeringar form, godkände det utlåtande af: dåvarande han brukade vara hela vintrarne, och här började ett muntert lif, ska herrn tro; det är ifrån den tiden jag mins att ungherrar kunna hitta på upptåg så galna, att en kan tro dem ha förlorat vettet. Jag följde min herres exempel så mycket tiden räkte till, och när sommaren kom: så reste vi ned igen för att göra mötet, och det skulle blifvit lika långsamt och tråkigt för mig som för min husbonde, om jag icke kommit i bekantskap med en I flicka, som... ja som jag väl aldrig 8:0mmer... jag har sett många qvinnfolk sedan, tåde rika och. granna, både bvita, svarta bruna och :grå, bäde klädda i siden och 8ammet och spritt nakna, men aldrig, vet berrn, tyckte jag någon kunnat-förliknas vid Tegementskommissariers Karna-Elna... 328 tror det kommer sig deraf, att när man riktigt fattar kärlek till nåson, så sätter kirleken sig i ögonen likasåvä!, som i hjertat, och man Tycker att den man håller kär är det fagroete som vår herre har skapar... nog tyckte Jjag så då, och jag tycker så ännu, ty det r, Isom herrn sa nyss, att när man tänker tillbaka på en sak, så är det som om en kiI kade ien panorama, allingser så vackert ut, Loch till och med bätre än det någonsin var. . Jag smög mig om qvällarne öfver slätten, när tältluckorna voro-mä-gda och alla sofvo, till det vackra Herrevads kloster — der låg kom