Aftonbladet – 22 september 1857, sida 2

Det betänkande af rikets ständers konstitutionsu:skott, hvarigenom utskottet tillstyrker de nu församlade ränderna att åt H. K. H. kronprinsen uppdraga att i H. M. konungens namn med full konungslig makt och myndighet enligt regeringsformen föra riksstyrelsen tilldess Kongl. Moj:t sjelf kan med den Högstes märga bistånd blifva i tUllfälle at regeringen åter fvertoga, och hvilket vi i gårdagsbladet fal.ständigt meddelat; hari dag blifvit godkänd: af presteståndet och förekommer i morgondagens plena till afgörande i de öfriga stånden. Vi ha redan utförligt anfört de bufvudsakligs skölj, på grun : af hvilka det från regeringen utgångna förslaget måste anses såsom grundlsgsvidrigt och i följd deraf, förkastlist, och 2huru, sakens utgång il det nuvarande korstitutionsutskottet ingalunda förefaller ös8 oväntad, kunna vi icke ann:t än djupt beklaga, ut den fördelning af rikets ständer, hvilken iet framför andra åligger att vaka öfver grundjagarnes efterlefnad, up:tfatiar sitt åliggande i detta hänseende på det sätt, hvarom det nu afgifna ut!åtandet bär vittne. Utskottet börjar sitt försvar för det grundlagstidriga förslaget med en beskyllning emot stiftarne af våra gr.ndlagar för braädska, samt icke otydligt för deraf valladt slarf, oreda och bristande konseqvens, ja oförstånd vid grund!agarnes författande, Uttrycken äro väl icke dessa rå alldeles rent ut; men om man uppmärksamt genomläser denna del af utskottets betänkande, finner man lätt, att slutsatsen, oaktadt litet beröm för regeringsformens författare ifven blifvit, likasom strösocker på en ättiksås, för igtigtvis tillblandadt, icke san blifva sågou annan. Uiskoitet tyckes dervid förbise, att de förebråelser, som au slungas emst vusdlagens författare, för bvilka dock nödvändigheten af Bkyhdsarohet kunde gälla sisom ursäkt, i ännu vida högre grad miöste irabba alla de riksdagar och konstitutionsutskott, som under nära femtio års besinningsid lemnat det nu sä besvärliga stadgandet. stt grutidlagarce skola i hvarje särskilt fal! Jlämpas efter deras ordalydelse, oförindradt. och dsribland icke minst de just nu försam-ade, betänkandets egna författare interäk-: tt MM DÖ MR RA MA AA 1 MR JM PRV at de RA MR KR Jå KR DR KA OR tr fr SLA laget a CA RR RR. ROR matig aade, som ännw icke ens veterligen väckt nåsot försleg om förändring sf detta stadgande. l Sedan utskottet emellertid sålunda gjort aitt bästa för att minska aktningen för grundla zens stifrtare och derigenom för sjelfva grund lagens helgd, öppet: tilivällarde: sig en rätt. som genora igru diagens bud blifvit utskottet attryckl:gen törnekad, öfvergår utskottet först till en tolkning af 65 39, 40, 9L-och 92: regeringsformen samt S6 4 och 5 i riksdagsardningen) hvarigenom utskottet förmenear sig bevisa, att ui dessa konstitutionella stadgrn. jen äfven före föreningen med Norge icke aågot hinder skulle före finvas för rikets ständer att unnraga till bebandling Set Hu gjorda törsluget, ssmt derefter till en ny tolkning af den fö:ändrade betydelse dessa grundlagsetadganden skola erhållit genom föreningen med Norge, delgifvandet af Norges grundlag åt 1815 års ständer samt rik aktens antagande, slutande med: det äfventyrliga, osvenska, och icke blott grundlågens ordalydelse, utan? äfven all för: nuftig lagtolkning hånandpåståendet, att dål: rikets stänser vid 1815 års riksdag, vit begagöande st den dem af könuvger vid. norska grundlagens stadfästelse den 4 November 1814 förbehållna rätt, icks yrkat någon för ändring i fissa uppgifna paragrafer i norska grundlagen, så synss ock svenska ständerne ierigenom förbundit Svenska Folket att i denns del, med erkännande af norska grundlsgecs giltighet så länge föreningen med Norge vaför, anse sin egen för hvilande. Hvem inser icke, att denna bevisning är iika slingrande, som tankegången är haltande? Om svenska folket måste anse sin egen grundlag för hvilarde, för att rikets ständer skola kunva tillmäta sig rätt att med åberopande a! Norges grundlag bifalla den kungliga propositionen, hvarföre har utskottet då gjort:s:g så mycket besvär att bevisa, hurusom jus: våra eg-a grundlagsstadganden, äfven uten afseende på föreningea med Norge, icks innehålla nägot binder för rikets sänder att antaga det gjorda förslaget? Är denna bevisning riktig, så bsböfs ju alld lek icke att vi skola ense vår grundlag i denna del såsom hvilande eller råsom upphäfd genom Norges, fö: att ständerna skola hafva den rätt utskottet vill tillerkänna dem? Är bevisningen åter oriktig i era faller, så har man redan starka an!ednirgar att misstipks, det den äfven ka: vara or:ktig i det andra, Och verkliga förhållandet är, att utskottet hvarken bevisat det ena eiler andra på ev sätt, som kau öfver:yga någon, som gör sig den mödan att sjelf lisa grundlagarne och att de:vid använda sin tankeförmåga. Bevisningen i förra fallet, eller för det djesfva påståendet, att grundlagens åberopade stadganden, äfven utan a seende på föreningen med Norge, icke innehålla något hinder lp RR na en än St dl. fn I mma EA ar fr —f — BR NK BRL tr rg) RR för den ifrågasatta åtgärden, stöder sig hufvudsakligen på följande föregifvanden, till er del lånade fr-n justitieministerns anförande 2 statsrådsprotoko!let, nemligen: ; 1:o Att legstiftaren ansett stotsrådets styrels såsom olampi.g och endast såsom en ncdfulls utväg; : huru den mening, hvaruti detta pästående här: framställee, tydligen vederlägges deraf, att:grundlagen just uttryckligen genom 40 S i regeringsformen stadgat styrelsen ge-Å nom statsrådet säsom regel för alla de fell, då konung blifver så sjuk att han icke regesingsärendena vårdar, zamt genom 92.85 i samma grundlag ytterligere föreskrifvit, att först sedan konungess sjukdom fonfarit så, LEON RN 5 3 PTA PAA Ston ANAR nr tenor oaktadt de tre spelarnes högljudda prat, som ofta öfvergick till Orivenneg kunna höra den berättelse, som, ehuru enkel, fäst sig i mitt minne genom det sätt på hvilket den framfördes. Den börjades i en vårdslös, halft skämtsam ton, men ailt som den fortgick, tycktes minnets makt omedvetet hinföra min värd, ban fick en, visserligen rå, men just derföre så mycee