Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

tiska upplösning o. s. v. helt enkelt reducerar sig till en tom fantasibild, Man bar frin den sidan, der man börjat med att helt försigfigt samt på ett vacklande och obestämdt sätt förorda ett kringående a! grundlagen) en litet skrufvad tolkning, ett så litet förnärmande af grundlagen som möjligta, för att slutligen efter få dagars förlopp med pukor. och trumpeter helsa och förords ett upphbart grundlagsbrott genom en lex in -casu, flera gånger upprepat jet mot hela gruhbdlagens bokstat och anda helt och bålier stridande påståendet, att interimsregeringen af grundlagsstiftarne endast blifvit betraktad såsom en nödjallsutväg, som skulle tillgripas då konungen oförmodadt blefve hindrad att regeringsärendena sjelf vårda, att denna interimsregering derföre icke skulle fungera längre än till dess folkrepresentationerna hunne sammankomma och annorlunda förordna om styrelsen, samt att då en riksdag och ett stortbing händelsevis vore samlade, då det nämda förfallet för konungen inträffade, det måste vara dem obetaget att genast förfoga om riksstyrelsen, utan att afvakta den tid af 12 månader, som regeringsformens 92 bestämt, efter hvilken folkrepresentationerna skola särskilt sammankallas i ändamål att anordna riksstyrelsen, Detta påstående vederlögges icke blott af den nämda S:ns fullkomligt bestämda ordalydelse, utan äfven genom aktgifvandet på de paragrafer och stadganden, som med densamma stå i något sammanbang eller mer och mindre beröra samma ämne, och hvilka klarligen vittna derom, att det varit grundlagsstiftarnes mening att vid alla de tillfällen, då konungen vore hindrad att sjelf regera, regerings. ärendena skulle vårdas af hans konstitationelt ansvariga rådgifvare, och att först då detta fortfarit så lang tid (12 månader), att man kunde ha anledning befara, det konungens förfall kunde anses definitivt, folkets representanter skulle sammankallas, för att, om de så för godt funne, anordna en annan riksstyrelse och, om omständigheterna dertill föranledde, förklara tronen ledig att intagas af den närmast arfsberättigade. Hade grundlagsstiftarne endast betraktat interimsregeringen såsom en nödfallsutvög, som varit att tillgripa vid hastigt inträffande och oförutsedda förfall för Konungen, då skulle de icke ha bestämdt stadgat en sådan styrelse för den händelse, att H. M. anträder en utrikes resa, hvilken väl i allmänhet icke kan anses skola behöfva anträdas så plötsligt, att icke nödiga åtgärder förut skulle kunna vidtagas. För det fall att konungen går i fält, är som bekant särskilt stadsadt i regeringsformens 43, och det finnes ingenting stadgadt derom, att förden händelse konungen skulle utöfver I2 månader vara i fält uti främmande land, ständerna skulle behöfva sammankallas, för att anordna en anDan regering än den enligt S 43 af tre statsrädsledamöter och en ordförande bestående, åt hvilka konungen uppdrsgit att föra regeringen i de mål ban närmare föreskrifvit. Det visar sig häraf, att grundlagsstiftarne med en viss lättförklarlig ovilja och misstänksamhet betraktat konungens vistande utomlands i oträngdt mål, och att de tol! månaderna äro stadgade icke såsom en termin, inom bvilken konungen kan låta anordna en annan riksstyrelse, medan först efter dess förlopp tvånget i detta hänseende inträder, utan såsom den läpgsta tid, som konungen kan, då han icke är i spetsen för landets krigsbär, vara borta från riket, utan att äfyentyra att rikets ständer förfoga om regeringsmakten och tronen på lämpligt sätt och med, iakttaande af grundlagarne Det samband, i hyilet 91 och 92 SS regeringsformen äro stälda med hvarandra, vittnar tydligt derom, att de tolf månaderna i den senare blifvit bestämda såsom den tid, efter hvars förlopp man skulle kunna ha anledning att befara, det konungens sjukdomsförhinder kunde bli permanent, i hvitken händelse rikets ständer skulle ha rätt att förfera med samma rätt, som om konungen öfver tolf månader från riket varit borta. . Man finner äfven, att sjelfva riksakten, långt ifån att förutsätta, det Cvergen och Norges GREK retas slanten LÄ ANS — NRA ed