Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

icke ens ana att hon fins, ty en djurisk tillfredsställelse, ett ögonblickligt välbefinnande, är lika skildt derifrån, som fjäri:in gungande i blommans kalk är skild ifrån en gris i ett d ke. Vår bufvudstad, liksom allt annat, bar en soloch en skuggsida. När man ifrån fönsterna af, t. ex. det vackra galleri i kongh slottet, som ligger i öfra våningen, just der det stora vapnet sitter, skådar ut öfver sta: den, öfver strömparterrn med sina gröna popplar, Norrbro med sin brokiga hvimlande folkmassa, just då middagssolen lyser och återkastas på soldaternas kaskar i den uppmarscherande vaktparaden, hör den lifliga glada musiken, ser musikanternas lysande unifor: mer, de små granna och glada barnen, som, ledda af sina sköterskor, beskåda de små trumslagarnes färdighet, de välklädda damerna, de nätta och sirliga tjenstflickorna, de vackra palatserna vid Gustaf Adolfs torg och den stora kungens bronsfigur midt derpå, Blasiiholmen, strömmen med sina bi ar, all erna på Karl XIII:s torg, de aflägsna kyrkorna rundt: omkring, massan af hus uppåt Iadugårdslandet och Kungsholmen, då ser man golsidan, den mest glänsande solsidan deraf. Sjelfva krymplingen, som solar sig på strömparterrns trappstenar, och den trasiga qvinnan med sitt barn intryckt i hörnet af Norrbros stenbarrierer, fullända blott taflan, ge den omvexling och fylla sin plats. Man förstår mycket väl att det öga, som: härifrån skådar soldaterna, hvilka marschera dernere, finn r att en liggande plym skall ta sig bättre ut än en stående, ett bredt axelgehäng i stället för ett smalt, en lans i stället för en sabel o. v., de äro blott figurer på taflan ingenting annat, och ovilkorigt vill man att de må arrangeras så, att de göra bästa effekt. Men förstår med ens denna konuugarnes