Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

att verka, att prata, stoja, begå dårskaper, lvad s :m helst, blott icke sitta inne overksam. Ja, lefve våren b... ubgdomens tid och glädjens... Och lefvå det sprittande yra tokiga öjet, som föds af allt och af intet, som, flyktigt; nyckfullt och bisarrt, icke har någon form, icke :har någon fre icke kommer när man gjort allt för att kalla det till sina glänsande fester, sina baler och supåer, icke dröjer en minut sedan dess vinge engång är lyftad, som käns, men aldrig beskrifs, som sitter i den glittrande fradgan af champsgnen, men flyr med den; som bar kärleken, snillet, våren och ungdomen till bundsförvandter, som icke köpes med allt guld i verlden, men fins i vårsolens guld och i purpurvågorna af vårt eget blod. Då, om någonsin, är din tid, du gudomliga väsen, som så sällan besöker mn klumpige, sömnige och töcknige nordoer. Jag känner divlikväl nära mig i detta ögonblick, på sprittningen i mina ådror, i denna lyckliga sinnesstämning, som finner hästen alting värdt det godmodiga klingande skratt som väcker genljud. Ja lefvet sjufallt lefve! du tjusande etheriska Väsen, hvars närvaro mera är en aning än en verklighet, och som — 0 ve! — försvinner liktom drömmen, då an uttalar ditt namn, och i det blixtrande ögat, på den rodnande kinden, der du satt, vanligen efterträdes af tårar. Man kan käana kärleken i månader, kanske år, lyckan, sällheten till och med) nen nöjet aldrig. Hos ingen dödlig har det ännu dröjt, det är ög nblickets barn och arfving. Sjelfva den vin:öfskransade gud, som bar ditt sran i Olympen, skulle, om han velat fånga dig, ieke lyckats bättre, än barnet, som vil fatta den granna såpbubblan ... Lycklige de : emellertid, som åtmi stone någon Fn sett ! färgspelelet i denne bubbla, det fn Få som !