Aftonbladet – 17 september 1857, sida 2

Kylan väckte emellertid lilla Alfred efter em stund — åtminstone tyckte han att han vakna de. — Ett prasslande ljud, liknande det af släpande steg, nådde hans öra; yrvaken blickade han upp, men tillslöt .dem genast igen af fönrtkräckelse, ty samma långa hvita spöke, som han trodde sig hafva sett qvällen förut, såg han äfven nu, men kommande denna gång ifrån gafveln af boningshuset och försvinnande vid porten till vagnboden. Rädslan och sömnyrseln gjorde det stackars barnet nästan sanslöst, och först en stund derefter kom han så småningom åter till medvetande, vid ,udet af tvenne personer som talade alldeleg in id-hans öra, som han tyckte, ehuru han icke , ört sig Ur stället och ingenting kund im; et. Gud I bimme att en sådan sorg skulle hända mig med mi... enda bror... men ditt vilda sinne skulle väl 8 sitt straff... Cd begge två.n trösta os3, vi bli olyckliga ; Dessa ord, sagda eden .Esnyftningar afbruten röst, voro de första som 955en kunde uppfatta, och han igenkände fullko. igt iden talande lilla Amalias sköterska, dexz gamla Lovisa. Annamma sådant pip... är det tid att) hesksrma sig nu... det vore bättre du hit-t iade på något sätt att skaffa mig hän. Den zrofva röst, som, lågt och hviskande, yttrade detta till svar, var deremot fullkomligt främnande för honom, som bopkrupen och förskräckt lyssnade mot sin v.lja med denna skärpta och pinsamma förmåga, som en häftig sinnesrörelse ofta åstadkommer, Anfäkta de satans ungarne sora skulle ligga och gräfva i muren, och nu till, käringfan, som inte kunde ligga still i sin sing midt i natten, utan gå och stöfva som ett spöke, men jag skrämde väl själen ur henne, hoppas jag, med den bär ga.cla vagnsmattan; det var!