Aftonbladet – 14 september 1857, sida 2

att göra detsamma och försvinner med ensl för sin lilla adoratörs blickar. Min Gud hvad du larmar, Amalia lillan) sade den gamla frun litet vresigt, som blifvit uppväckt af buliret och nu långsamt och högtidligt återtog postillan och satte de nedsjunkna glasögonen till rätta. Ack, mormor! utropade lilla. Amalia, förtjust att se gumman vaken; får jag inte gå ut på gården litet? Jag har icke varit ute i dag... det är så vackert väder. Åh jo, solen är icke nedgången än . . . det kan icke vara så kallt... du må vara ute en balftimme . . . ring på Lovisa, så får hon kläda på dig,, svarade den gamla eftertänksamt, liksom hon hade fattat ett vigtigt beslut. Amalia skyndade sig att draga på en klocksträng öfver soffan, och en gammal snyggt klädd piga med ett trumpet och surmulet utgeende inträdde. z Lovisa! jag får gå ut på gården, har mormor sagt, sade Amelia ifrigt och sprang emot benne. — RENT ot Ra or to AR ATA RA OR MA TORN RR AR MN Min Gud, hvad ska Amalia ute på den otäcka gården att göra, bara smutsa ned sig och speta upp på stegen, som står emot taket. för att falla ned och bryta benen af sig --då är det väl bättre att sitta här inne i ro och stillhet. Nej! söta Lovisa, här är så !edsamtn, invände barnet med tårar i ögonen och hängde sig fast vid benne. Nå Herre Gud, inte sörnekar jag er att gå, när hennes nåd gett lof, sade Lovisa vänliare och förde lilla Amalia ut med sig. Kläd på henne väl, Lovisal och se efter att bon inte faller och stöter sig eller smutgar sina kläder, ropade den gamla frun etter dem. . : . ,Söta Lovisa, tror du inte att jag törs gå ut på gatan och sätta mig hos Alfred på