Aftonbladet – 14 september 1857, sida 2

kortare varaktighet, härvid gjort det nödvändigt, att j tiden, då ett särskilt förordnande om riksstyrelsen l. ovilkörligen skall ega iufii, ej beståmdös ätt inträda förr, än koningeos sjukdom tnder en viss, längre tid fortfarit, så finnes döck i denna tidsbestämmelse ej något hinder för båda statsmakieroå, att sedan behofvet af ett långvarigäfe regöntskåp visat sig vara f r. handen, när som hest vidtaga de åtgärder, ram Jat adam tntesffade fallet kan göra af nöden. BU UU IfICUBH Aves M En sådan rättighet har tvärtom blifvit auseda sa gifvet följa af grundlagens öfriga bud, att derom ej funnits behöfligt att någonting särskilt stadga; och att denna från örda ydelsen härntade uppfattning af regerivgsformehs föreskrifter i förevarande ämne jemvät instämmer möd den menink, som defmed varit afsedd, får icke blott stöd af den tillämpning, dessa föreskrifter tillförene och kort efter grundlagens antagande erhållit i en vida mer utsträckt omfattning, än Kongl. Maj:t nu ifrågasatt, utan bekräftas äfven af den, efter föreningen med Norge tillkomna och för båda rikena gällande riksakten, hvilken, i fråga om rikets ständers och storihiogets rättighet att i sådana fail som det förevarande förordna om riksstyrelsen, icke för rättighetens utöfoing innehåller någon inskränkande tidsbestämmelse. Något hinder af grundlag för en framställning af nu ifrågavarande beskaffenhet finner jag således icke möta, enär den ej åsyfiar atttillvägabringa någon för fraintiden gällande föräcdring i grundlagens allmänna föreskrifter om riksstyfelsensförånde i de fall, hvaromm fråga är, utan endast har för ändamål att uti ett redan inträffadt specielt fall, för hvilket gruaslagen medgifvit åt begge rikenas representanier att med riksstyrelsen förordna, nu bringa denna rättighet i utöfninog. Det återstår att äfven taga nyttan och nödvändigheten af en sådan åtgärd i öfvervägande; och i detta hänssende anser jag mig icke behöfva vara rmångordig: De olägenheter och till och med verkliga vädor, som en efier riksakten sammansatt interimsregering lätt kan medföra vid hvarje förveckling af inre eller yttre förhållanden, äro alltför uppenbara för att här behöfva närmare utvecklas, helst de äfven i begge de förenade rikena allmänt erkännäås. Särskilt törde dock böra erinras om olämplighetön deraf, ätt i en tidpunkt, då så väl rikets ständer som storilinget äro församlade och en mängd af dem för: hvarcdera riket vigtiga beslut så väl i lagstiftning som andra frågor blifvit fattade, och än vidare kunna komma att fattas, låta dessa besluts sanktionerande från fegeringsmaktens sida bero på en till personalen mångtalig riksstyrelse, hvars mediemmar till sjelfva antalet icke kunna anses ega den kännedom om hvartdera rikets alla inre förhållanden, som för heslutens noggranna pröfning erfordräs, och Hvarigesom det ena eller avdra rikets sannskyldiga nytta lätteligen skulle kunoa blifva åsidosatt, utan att nåtioneii Hiremdt ens hade någon garauti i den konstitutioaella susvarighetenhos dem, som till regeringsbesluten bidragit. Med afseecde härå, och då jag för min del hyser den öfvertygelse, att man vid riksaktens stiftande icke betraktat den deri organiserade interimsregeringen annorlunda, än såsom en nödfallsutväg att, vid de tillfällen då kosungen är hindrad att sjelf föra regeringen, få densamma utöfvad intill dess nationalrepresentationerna kommit i tillfälle att derom på ett lämpligare sätt förordna, skulle jag anse mig fela i min plikt mot så väl konuogen som fäderneslandet, om: jag underlär att på det högsta tillstyrka K. M:t att begagna detta tillfälle; då rikets ständer och stortbinget äro församlade, för att fästa derss uppmärksamhet på behofvet och nödvändigheten dersf, awvt riksstyrelsen för den tid K. M:t af sin nu iråkade sjukdom beklagligtvis finoer sig hindrad att dea sjelf föra, varder ordnad på ett sätt, som bättra än den-af svenska och norskastatsrådet sammansatta interimsregeringen må kunna motsvara omständigheternas kraf och hvad ett behörigt afseende å de föredade rikeaas så väl inre som yttre förhållanden fordrar. Då brödrafolken derjemte nu hafvå den lyckan att uti H. K. H. kronprinsen ega en till mogna år kommen tronföljare, som redan genom deltagande i riksstyrelsen inom båda rikena haft tillfälle att förvärfva den erfarenhet och kännedom om regeringsbestyreas särskilta delar, som utöfningen af så höga plikter Åkräfver, kunna meningarne ej heller -vara delade derom, att regeringens uppdragande under K. M:ts sjukdom åt H. K. H. kronprinsen utgör det enda och bästa sättet för att ofvaonämde ändamål skall kunna dernås; hvadan jag desto heldre tillstyrker, att förslag härom måtte till rikets ständer och storthinget aflåtas, som jag är öfvertygad, att K. M:t icke kan öfverlemna sin konuogsliga makt i värdigare händer. Toch ätt svenska och norska nationeraa endast häruti Åskola fiana en tröst under den tid de, efter den allvises råd, måste vara i saknad af sin konungs egen visa och folkkära styrels2. I hvad hans exc. herr justitiestatsministern sålunda yttrat och hemstält instämde svenska statsrå dets öfrige ledamöter. H. Exc. hr norske statsministern och öfrige leda möter af norska statsrådsafdelningen, hvilka funno att tid och omständigheter icke tilläto att påyrk: iaktfagelse af norska grundlagens vilkorliga föreskrif om inhemtande af norska regeringens underd. be tänkande i fråga så väl om interimsregeringens sam sanhballanda oäm am nåde Nr ifi Zi l till Norges rikes storthing, angåenc ARS uppdragande åt H. K. H. Kronprinsen, i hvilket sist nämde hänseende norska regeringen dock redan un der der 28 Juni 1854 afgifvit ett ännu icke af K Maj:t pröfvadt betänkande, tillstyrkte i det väsent liga hr justitiestatsministerns: nu i underd. gjord framställning. Kongl. Maj:t behagade besuta att, enlighet med statsrådets tillstyrkand skrifvelser i ämnet skulle: till rike s.änder och norska storthinget aflåta sådana de finnas detta protokoll bilagd: Ex protocollo: F. E. L. Adlerstråhle. Par ———— 4 — Kongl. Maj:t har, under den 4 inne JA EN 2 VR förordnat handelsoch pc