Aftonbladet – 9 september 1857, sida 3

skola; hon är ljusets fästning, hon är frihetens sköldeborg. För detta var det som Gustaf IH Adolf stridde, dessa skatter ville han rädda undan förstörelsen. Hade han ej varit — ack! Guds vishet är dutgrundlig och hans rustkammare saknar aldrig väpen, men efter menskligt utseende skulle Europas bildniog varit kastad ett årtusende tillbaka., : Meä detta yurande af vår odödlige Tegner, deri han nedlagt sin åsigt om protestantismen, ber jag ätt få sammanställa ett annat, som en af Tysklands största teologer nyligen haft: Den närvarande tidens ortodoxi talar icke med Luther i Worms om bibeln och de klara. förnuftsgrunderna; den ställer icke samvetsfriheten! emot medeltidstraditionernas auktoritet, utan har af det sextonde ärhundradets symboliska böcker gjort en papperspåfve, under hvilken både den fria öfvertygelsen och vetenskapen skola böja sig, och uppställer sålunda, ijstället för själens pånyttfödelse och trons andeliga if, ett dogmatiskt fö dsverk såsom vilkor för saigheten. Reformationen upphäfde. skilnaden mellan prester och lekmän och såg kyrkan i församlingen samt förkunnade enligt bibelns egna ord det allmänna prestadömet. Nu deremot vill man bringa äfven den protestantiska kyrkan derhän; att kyrkoherden skall stå såsom en medlare emellan Gud och menniskorna; icke den himmelske fadren, atan -presten, en syndig menniska likasom andre, skall förlåta eller icke förlåta våra synder. I Samme författare säger på ett annat ställe: I Kristi lära äro de eviga sanningarne. om menni sedliga natur och Guds väsende, om vårt förhållande till honom uttalade; protestantismen är grundad på ett sjelfständigt tillegnande deraf,icke på bekännandet af dogmatiska formler. I den fria forskningen, banden af ingen auktoritet af menskliga sätser; i teologiens och sjelfva dogmatikens fortgående utbildning genom vetenskapen — i andens rike ligger för alla, som icke vilja uppgifva-folkets bildning och adel, protestantismens rätt och betydelse; det är protesten emot hvarje hierarkisk boja, och. ett, gammalt ordspråk säger: principiis obsta.s :Det är klart att om man sammanställer dessa yttranden, hvilka måste medgifvas innehålla åtminstone någon sanning, så komn:er man till den slutsatsen, aft de symboliska böckerna, som till stor,del innehålla en tradition;,icke i sin helhet kunna anses utgöra den rena evangeliska lärans grundsanningar. Uti sjelfva. den Heliga skrift säges ju om dess innaebåll, att bokstafven dödar men anden gör lefvande, och dermed är äfven till en viss grad tankens frihet sanktionerad. sEn inom -den svenska. kyrkan högt uppsatt, ännu lefvande man, som dock ej bevistar dänna : riksdag, bar äfven yttrat: att de symboliska böckerna befinna sig på en.,ståndpunkt, på hvilken vi icke kunna qvarstå, samt att det vore bättre att hafva en lefvande påfve, som. dock en gång måste 4 pch lemna rum för ca Annan, som alltid skulle jelmka sig nägot e tiden, än en papperspåfve, som aldrig dör.. Öfverväger man allt detta, så måste man återkomma till frågan: Huru skall. man i den nya lagen kunna bereda trygghet åt den talrika del af svenska folket, som icke vill öfvergä till något annat religionssamfund, utan anser. sig. tillhöra den rena evangeliska läran, ehuru den i vissa hänseenden skiljer sig från statskyrkan? Skall denna talrika del af befolkningen fortfarande vara underkastad ansvar för irflärighet, under det att man tillåter hvar och en att ansvarsfritt öfvergå till den katolska läran eller något annat från statskyrkan skildt religionssamfund? Det är i detta hänseende som jag beklagar, att uti iogressen till .den kongl. propositionen ingenting finnes nämdt om denna , ibland anvat t. ex. om upphäfvande af den s. k. sakramentallagen och af den kongl. förordning, som tillåter Kongl. Maj:ts befallningshafvande . att genom kronobetjeningen låta afhämta och emot -föräldrarnes vilja till dopet befordra barn, som icke inom några veckor efter födseln blifvit döpta. För att ådagalägga att jag för dessa författningars upphäfvande har en auktoritet ati åberopa, anhåller jag att få uppläsa några korta stycken ur en i svenskt tryck utgifven skrift med titel: Doktor Martin Luthers Herdabref till de böhmiska bröderna om rätta sättet att förordna och tillsätta församlingens herdar; men dessförYara ber jag att få tillkännagifva, att om ridderskapet och adeln skulle finna de uttryck, den gamle hedersmannen doktor Luther begagnat, på åtskilliga ställen våra något, som man säger, grofkorniga, så är detta hans fel och icke mitt, och jag får derom säga som Kellgren i sin saga om en och bagaren yttrat om ett der förekommande, på dålig latin utgifvet läkarebetyg: satt latinet icke mig, men tyska doktoriö till. Doktor Luther inleder detta sitt bref med denna förklaring: Här gå vi på spår efter det rena och rätta kyrkoskicket, som är framstäldt för oss i skrifteh, och derföre fråga icke stort efter hvad bruket ha infört och fäderna efterföljt i detta stycke. Vi hafva nemligen nå redan en rund tid klart nog ådäg , att vi icke Bbehöfva, ja hvarken torde eller vilja vara slafvar äf nmenskliga påfond.. Härefter förekommer på sidån 11, angående döp förrkttadde: Och då det derjemte har medhåll och är bruk öfver hela verlden, att medgifva äfven andra än prester rätt att döpa, så är det tillika mitt råd, att hvar och en husbonde, som lefde fader, sjelf döpte sina barn, och sålunda sörjde för sig sjelf och desina i öfverensstämmelse med-kristendomens lära; till och med om -de hela sitt lif: igenom icke vågade ellår icke kunde åtnjuta den: heliga nattvarden; ty altarets sakrament är icke ovilkorligen nödvändigt till saligheten; såsom evangelium och dopet allena ärg. t Sannerligen om-2 eller 3 eller :10 bus eller en hels byi eller flera byar eller städer blefve eniga om att följa detta råd, så att de hemma i husen möllan sig sjelfve inbördes öfvåde tron och. kärleken genom evångelii-kraft, så skulle Kristus: mycket säkert vara millt ibland dem och: erkänna dem: för sin försam. ling, om också aldrig någon invigd, kronrakad eller hufu som -helst påtvungen tjenare komme och räckte dem altarets sakrament och andra kyrkans förmåner, Kristus skulle icke fördöma. dem Sidan 14 heter det om prestvigningen: Jag uppskjuter tills vidare den-klågap, som kan göras mot den papistiskavigningen, att alla, som kallas till prester, smörjas och förordnas allenast-i följd af biskopens Id order bel utan att man i minsta måtto frågat efter eller bekymrar sig om den menighets samtycke och röst, öfver hvilken man sätter dem-att styra; ändock just menigheten såsom Guds folk har. mest att oråd och der ev pb i open pilar viljat man ej e påtvinga den någon emo ; ty endast Mensa vore för menigheten välkänd och sorh det hade kallat, emedan man trodde sig kunna af ihonom gagnas, endast honom skulle biskopen stadfästa i embetet. Nu-inviger man deremot prester i allmänhet i det ovissa, så att nästan ingen mera vet, hvilken menighet han en gång kommer att betjena.s Vidare sidan17: Ty att vara skaffare öfver Guds hemligheter och att vårda själar, det är ju en simpel syssla, hvartill den-outplånliga preststämpeln icke behöfves, eller den heliga vigningens sakrament.. Angående prestvigningen och prestadömet förtjenar vidare säsom särdeles märkvärdigt att: citeras följande: yttrande, sidan 27:: Här måste man utgå från trons. fasta. grumd, .på det att vi genom Guds drds kraft må kunna omkullvältra denna stora och tiga förargelseklippa, att menniskor först påfunDit! act bruka namnet prester (der Guds ord har nam—— detpår, mumlade baronen halfhögt för sig ejelf, under. det de båda kusinerna närmade sig till den gtupp. der de båda vackra svä