Aftonbladet – 9 september 1857, sida 2

finna skälet härtill deruti, att vid regeringsformens antagande det icke fans någon annan medlem af konungahuset på manslinien, än den regerande konungen. Det kan visserligen vara möjligt att. om det då funnits prinsar, utrustade med lyckliga själsgåfvor. med noggrann och vidsträckt kännedom af fäderneslandet, samt lifvade af varm och uppriktig kärlek till detsamma; detta lyckliga förhållande skulle förlamat kraften af de skäl, som nu bestämde 1809 års lagstiftares åsigter. Men säkert är, att de för dessa sina åsigter bade andra skäl än ett tillfälligt förhållande; ty ehuru dessa skäl icke blifvit genom offentlig skrift till. efterkommandes kännedom bevarade, är dock traditionen derom icke helt och hållet förlorad, och den bestyrkes at den bestämdhet, hvarmed regeringsformen , före den sedermera verkstälda förändringen af dess 43:e S,från allt deltagande i regeringsärenden : utestänger prinsar. Af deras inblandning i dessa ärenden fruktade man nemligen att hos dem lätteligen skulle. väckas den regeringslystnad, som förr så ofta orsakat split. inom konungaslägten, söndring inom riket, och af hvilken alltså de vådligaste följder kunde uppstå.n eos Dagbladets insändare har ytterligare i dag i.en ny artikel uppbjudit sin advokatoriska förmåga för att. skrämma . rikets ständer eller åtminstone sina läsare för de politiska vådor, som förmenas blifva oundvikliga följder deraf att interimsregeringen skulle öra riksstyrelsen i tolf månader. Dessa följder äro de i dessa dagar redan ofta omtalade: attinterimsregeringen, deri svenske och torske statsministern skola föra ordet hvar annan vecka, skulle komma att afgöra åtskilliga både från svenska riksdagen och: norska storthinget till regeringarne hänskjutna grundlagsförändringar äfvenzom, andra vigtiga lagförslag; att statsråden från det ena riket;:skulle kunna dervid, alltefter tillfölligheten af: ordförandeskapet eller någon ledamots bortovaro, öfverröstas af statsråden från det andra vid afgörandet af ärenden, som dock egentligen röra det: förra, utan att,likväl den afgörande majoriteten ens vore ansvarig inom det rike, hvars angelägenheter sålunda afgjordes; att valet af personer till deltagande i de at rikets ständer begärda komiteer, verkställigheten af nya organigationer och löningsstater, förordnande af förtroendeembetsmän och domare, befallningar till landtregeringen, lyftining af kreditiver m, m. skulle komma att bero lika väl af det norska som af det svenska statsrådet. Ännu betänkligare skulle för! hållandet. blifva, förmenar insändaren, vid behandlingar af internationella och diplomatiska angelägenheter, särdeles om ett krig uppstode. Och alla dessa vådor synas honom så förfärliga, att om han skulle kunna föreställa sig att konungens rådgifvare underläte tillstyrka konungen att hänskjuta frågan om regeringens förande underständernas-afgörande, och för ett helt år inginge i en så ordnad interimsstyrelse, som den riksakten konstituerar, han anser det vara skäl att redan vid denna riksdag anmäla anledning till anmärkning efter 107 Sreg.form, för deras underlåtenhet att iakttaga rikets sannskyldiga nytta. Och om åter en framställning göres af regeringen till ständerna, sådan-som insändaren önskar och höppas, men rikets ständer ändå icke skulle lyssna till förslaget att bryta mot grundlagen och riksakten, då lärer det, säger han, blifva omöj ligt för svenska statsråden att icke nedlägga sina embeten, hvilket väl ändå vore en betänkligare statekupp, än att bryta mot 92 5 regeringsformen. Då Stockholms Dagblad är en för våra fler sta läsare okänd tidning, ha vi ansett o:s böra till deras tjenst så fullständigt, som här skett, återgifva insändarens i nämde blad politiska tånkegång. Vi behöfva icke använda många ord till dess. bemötande. Vi ha sjelfve mer än en gång anmärkt, att interimsregeringen är förenad med olägenHeter, ja oformligheter; och vi hafva beklagat och beklaga fortfarande, att regeringen icke längesedan framkommit med förslag till dessa oformligheters-afhjelpande så beskaffade, att de redan kunnat vara:afSverges ständer och Nörges storthing antagna. Men vi kunna alldeles icke erkänna, att vådan af dessa oformligheter är större nu, än den redan var 1852 och 1853;.-då stadgandet om svensk-norsk. interimsregering vann tillämpning: Vi påstårtvärtom; att den isamma mån är mindre, som vi nu hafva en erfarenhet, hvilken vi då icke ännu hade, att svensknorsk interimsregering verkligen. fört rikenas styrelse till båda: tationerfiås fullkomliga belåtenhet.. Det finnes icke den ringaste skymt af anledning till det antagandet, att de norska statsråden nu skulle komma att-blanda sig mera i afgörandet af de svenska angelägenheterna, än de gjorde 1852 och 1853, då de, såsom allmänt bekant är, under behandingen af de svenska målen försöllo sig helt och hållet passiva, öfverlemnande som sig borde afgörandet deraf åt de svenska medlemmarne, likasom äfven dessa omvändt gjorde i afseende på de norska. -Att nu .till och med, såsom insändaren i Dagbladet gör, förespeglå faror för framgången af våraien och annan riktning af riksdagen antagna liberala reformförslag-af den anledning att de norska statsråden skulle vara mera konservativa än våra egna, stöter alltför mycket på det löjliga, för att rimligtvis kunna skrämma ens någon läsare af Dagbladet. Hvad tärskilt angår det enda af insändaren i detta hänseende anförda exemplet, nemligen försleget om -testamentsfriheten, hvilket skulle kunna äfvontyra något, såsom stridande emot de i Norge!