Aftonbladet – 9 september 1857, sida 2

gen och i Österlånggåtans gömslen som i alleerna: på Karl XII:s-torg: Det är likväl ieke mitt eget fel: Dessa irrande utflygter bero helt: och bållet åf :mMmin nyckfulle följeslagare. Det är han somvleder mina steg till-de mest aflägsna-eller mest-besökta gator, han som hos den: förbigående unga flickan låter mig under leendet upptäcka tårar och deras dolda orsak, som låter mig ana trådarne till en intrig i den tankspridda minen och -de sammantryckta -läpparne -hos denne man som spatserar så långsamt och stöter emot alla; som i den eleganta unga fruns blickar låter mig läsa oron att möta sin man i stället för någon annan, ochi den bleke tiggargossens dåsiga ögon se en lång och sorglig historia, se det slägtskapsband — hvarom de sjelfva icke hafva någon aning — som förenar denna smutsiga, slarfviga och fräcka unga flicka med den-tjocke herrn, åt hvilken hon utbjuder de föga aptitliga vofflorna i sin korg; se hjertats tomhet och köld och egoism, under den väl tillknäpta uniforrasrocken på denne vackre och ståtlige unge man, som med så mycket behag för den unga damen vid sin sida, hvars barnsliga och förtroendefulla blickar stråla af sällhet och hopp, bygdt. på ett hjerta, en kärlek, som aldrig; funnits; se dragens skönhet och själens tankar :hosiden unga.qvinnaj som en gång i sitt bår burit. den .genombrutna .kambit,.hvilken den gamla försupna gumman der upptager.ur ränstenen och-lägger.i. den korg hon bär. på. armen, bland benknotor, jernbitar och papperslappar .— hvilka äro fragmenter af bref; som en gång varit värda ett menniskolif — och färglösa trasor, som en gång prydt en elegant balkostym; ; ; Det är denna fantastiske följeslagare som låter mig, den långa vägen till hennes he följa sjelfva denna vederstyggliga gamla ben