Aftonbladet – 19 augusti 1857, sida 2

bro, och härigenom äfven Stockholm, å ans dra sidan af en förbi Telje utdragen bit af Katrineholmsbanan. Vi tro ej i likbet med den värde författaren, att striden verkligen är glutad. Vi anse den endast förflyttad ifrån det provinsislla område, der hela rikets intressen måst vika för några adelsintregsen inom ett län, ut på ett vidsträcktare fält, der den kommer att föras emellan afhöljda partiintressen och en vaknad nationg rättmätiga harm öfver att bafva blifvit förd bakom ljuset. Striden har, som förfåttaren riktigt anmärker, visserligen ej varit egnad att höja våra repregentanters anseende, men. stridens utgång har varit det ännu mindre. Vi befara, att den enskilta belåtenbet, som författaren behagar kalla allmän, innan kort kommer att för.e:r stuminas för en verkligt allmän leda för sjelfva statebanesystemet; hvilket redaw nu visat sig bära slika frukter och vittna om någonting helt annat än det rättas makts. Jemförelsen emellan donna stridsfråga och den rörande Billingsbanorna synes ofs föga lyckad. Den förra var af oändligt mycket mera genomgripande vigt än den senare, och -belåtenheten med dennas utg ng lärer dessutom ingaltnida vara så allmän som. författaren vill låta förstä: Artikelns slutord ha förekommit oss ännu märkligare än allt det öfriga; derigenom ör i sanning kronan satt på verket. Efter ätt ha fästat sin uppmärksamhet uteslutande på jernvägsfrågan och besynnerligen på Katrineholmsbanan, erinrar sig författaren plötsligen, att det möjligen inom statsregleringen skulle kunna förekomma äfven andra anslag, och att dessa böra behandlas af samma utskott; vid hvars tillsättning enligt hans eget medgifvande inga sådana småsaker som arm och flotta, allmän löneförhöjning m.m. tagits i det ringarte betraktande. Med oförliknelig naivetet påminner han nu derföre sig sjelf och utskottsledamöterna, att en smula: tänka äfven på denna sida af saken, på det icke gärdet i afseende å regeringens anslagsfordringar måtte vara alldeles uppgifveto. Det är nutid, till en sådan åtgärd, menar författaren. Det är nu för sent, svara vi. Af det gärde, öfver hvilket jernvägsraseriet och partiintrigerna en gång farit fram, och på hvars jord de vändt upp och ned så, att sjelfva alfven kommit i dagen, är det i sanning fåvitskt att numera vänta en klok och betänksam statshusbållnings frukter.